Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
de kattat. Karl blek allt kastare i sädeln, lian
växte ut till en väldig Herrans tjänare inom en
minut, ocli hans anspråkslösa lyceiståndpunkt låg
långt, långt bakom honom i korntidens dunkel.
Med Annas hand i sin gick han i kyrkan en
morgon i julveckan, ocli han önskade bara att det
funnits en orgel där kör att öka det högtidliga
vid hans uppträdande. Han måste dock nöja sig
med kantorns spruckna röst, isynnerhet som Anna
lokvade att högt understödja honom med sin
vackra sopran. Karl hade aldrig älskat Anna
Ramsenius körut, men nu kände han att lians
liks lycka berodde ak henne, ocli endast ak henne.
Den vissheten kom så plötsligt, att han alldeles
glömde sin sista »flamma > i gymnasiistaden,
henne, som han ännu i går tillhört med hela sin
glödande själ.
Det blek ett stillestånd i hans äregiriga på
samma gång som höga och andäktiga tankar, lian
kände sig likasom dragen bort ikrån jordelikvets
äklan och erkor ett lugnt och stort välbefinnande,
en krid med sig själk som aldrig körr. Annas
hand livilade allt kortkarande i hans, och ikrån
lik-vets småsinne flydde de två upp mot regioner,
som liknade det öfre partiet af altartaflan hemma
i kyrkan, med små, leende kerubhufvudeu och en
öfversvinnelig, salig atmosfär af evig försoning
och förlåtandets frid.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
