Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vårens kyss ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stelnade tum för tum, huru bloden flöt mig trögare i
ådrorna, jag betogs af en namnlös ängslan, som
förlamade mig, och det var med ansträngning jag
stönade fram omedelbart som ett nödrop:
— Rädda mig, — rädda mig!
Våren såg på mig med ett underligt, ijärran
leende.
— Du börjar bli gammal, sade hon igen, för
du har varit cyniker i tanke och gärning. Du
börjar bli för tidigt gammal.
Jag vred mig under hennes ord som under
knifsting, och jag gaf mig att försvara mig ursinnigt:
— Du barn, du kan aldrig veta hvad jag är,
du som aldrig pröfvat lifvet framom dina år!
— Jag ser på dig hvad du är, föll hennes svar
tungt som en slägga.
— Nej, nej, nej, •— du ser det inte! Du
missförstår mig, du förblandar de drag, som sorgen och
grubblandet fårat in i mitt ansikte med
förhärdel-sens. Du kallar min långsamt tillkämpade
resignation och mitt släktes melankoli helt summariskt
cynism. Du är orättvis, du är obarmhertig, du är
grym! Du är inte våren, du är hänsynslösheten
själf, som talar ur ett barns mun med ett barns
bristande förstånd.
— Jag är äldre än du, — jag är evig, svarade
våren.
Hvem hvar hon, som plågade mig så? Jag hade
alltid förestält mig våren som någonting ljuft,
löftesrikt, smekande, och här stod hon nu i den häfd-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
