- Project Runeberg -  Vid vägkanten. Berättelser och skizzer / Samling 1 /
20

(1880-1883) [MARC] Author: Amanda Kerfstedt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

»Visst är det så,» svarade tiggerskan, »men det
skadar inte den, som hunnit dit han ämnat sig.»

Mor Sanna kastade en hastig blick på den talande.
Hon var liten och mörk, ytterst uselt klädd, särdeles
om fotterna, ty hon hade endast en känga.

. »Det vore väl, om det vore så för er», sade mor
Sanna visande på den bara foten, i det hon räckte
henne en skifva bröd.

Den fremmande sköt undan hennes hand.

»Det är inte af er,» sade hon, »jag vill taga den
första betan i detta hus.»

»Hvem är ni?» sade mor Sanna häpen.

»Se på mig», sade qvinnan »och försök på att gissa.»

Det drog en långsam frossilning genom kroppen
på mor Sanna, men hon sade ingenting.

»Och om ni inte vill gissa,» fortsatte qvinnan, »så
ska’ jag berätta er en historia. Det var tjugo år se’n,
som vi drogo här förbi hela följet, för ni ser nog, att
jag hör till tattar-stam. Jag var ung den tiden, och
jag sörjde min man, som hade drunknat på oppresan,
när han i en strid ström skulle löga våra hästar. Han
var mitt endaste, och jag var öfver mig gifven. Nå ja,
jag fick min lilla flicka, och jag tror det var glädjen
öfver henne, som gjorde att jag sjuknade. Jag låg i
kärran utan medvetande dag ut och dag in, och då
lade de andra råd om att ett barn är så besvärligt att
ha för kringflackande folk, som vi äro, och så tog de
henne ifrån mig och satte ut henne på ett ställe att
lefva eller omkomma, allt som det föll sig. Men jag
vaknade inte till sans förrän flera veckor efteråt, och
då voro vi redan i ett fremmande land långt bort öfver
land och haf. Mig sade de att hon var död, men jag
kunde inte tro det, för jag kände en beständig tärande

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 12:37:07 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/kavagkant/1/0024.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free