- Project Runeberg -  Vid vägkanten. Berättelser och skizzer / Samling 1 /
21

(1880-1883) [MARC] Author: Amanda Kerfstedt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

sveda efter henne i mitt hjerta. Jag sökte och spöijde
hvarhelst jag kom, och jag har väl flackat mest kring
hela verlden, men aldrig fann jag ett spår. Ändteligen
i somras låg en af de våra på sin dödsbädd — då
bekände han. Vi voro då långt nere i ett land, som
heter Ungern, så jag har haft långt att gå. Men det
var ändå den lättaste väg jag någonsin gått, det
kostade riktigt på att stanna om qvällarna, för jag ville
bara gå på igen, jag aktade inte att mina fötter blödde
eller att mina lemmar värkte — men nu är jag
opp-gifven förstår ni. Nu är det slut. Från fattigstugan
kommer jag sist, och nu gissar ni kanske hvarför jag
är här.»

»Röjde ni der hvem ni är?» sade mor Sanna långsamt.

»Det var ingen konst att locka ur dem historien,
utan att röja sig sjelf.»

»Nå, så tig då i all verlden», sade mor Sanna och
gick tätt intill qvinnan, »och hör också ett ord eller
två af mig. Tror ni det var så lätt för mig att taga
Trine hit till hustru åt min son, som kunnat få den bästa
flicka på många mil omkring? Tror ni inte det har
setat åt att få folk att glömma, hvarifrån hon kom?
Men jag offrade alla mina egna tankar för barnens
skull, och jag har visat henne större heder, än jag
kanske skulle gjort åt en annan, bara för att få annat
folk att hedra henne. Och nu kommer ni och ger er
ut för hennes mor — ni! Hur tror ni det går med
anseendet, se’n det blir kunnigt. Och när anseendet
är borta, hvart tror ni lyckan då tar vägen? Svara
mig på det, om ni kan.»

»Låt mig se henne,» sade qvinnan kort, »ty ni
inbillar er väl inte, att jag gått flera hundra mil för att
i sista stunden ändå gå miste om mitt barn.»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 12:37:07 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/kavagkant/1/0025.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free