Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. Lifstidsfången.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vid denna tid hyste Varberg bortåt 800
lifstidsfångar. De flesta af dessa voro grånade och
till största delen förhärdade i last och brott. Jag
fick mig anvisad min sofplats, och i trots af den
skarpa och närgående mönstring jag hade att
undergå från de många granskande ögonparen gick jag
med högburet hufvud bort till den cell, där jag
skulle stanna första natten.
Hvarför skulle jag känna mig generad? Här
var jag ju lika god som alla andra. Vi voro
allihop i samma fördömelse. Tjufvar och banditer
hvarenda en. Här kunde åtminstone inte den ena
förebrå den andra. Det bästa vi kunde göra var
att hålla ihop, och det kan jag försäkra att vi
också gjorde, kanske mera till och med än hvad som
var både tillbörligt och nyttigt för oss. I denna
stund ägnade jag knappast en tanke på att mitt
lif var förspilldt och att jag skulle försmäkta ett
helt långt lif inom fängelsemurarna.
Någon hade sagt mig, att i fängelset gick det
lätt för sig att få starka varor, om detta var sant
skulle det nog bli ett lustigt lif, som direktören i
Göteborg hade sagt. Fast han naturligtvis inte
menade något sådant med sitt yttrande.
»Kan man få brännvin, då är jag nöjd», var
min sista tanke, innan jag somnade. Jag sof godt
hela natten ända tills man väckte mig kl. half
sex nästa morgon. Nu skulle det egentliga
fängelselifvet börja och en smula lugn inträda i mitt
stormupprörda lif.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
