Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XI. I stengården.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bergknallarna lossnade och vräktes om hvarandra
under våra fötter.
Förmannen lyftes högt upp på ett lösryckt
stenblock i samma ögonblick som laddstaken
slungades mot hans utsträckta arm och krossade den
på två ställen, under det den andra kamraten for
som ett annat trasbylte ned i en bredvid liggande
stenhög. Jag själf fick mig en så våldsam stöt,
att jag tillsammans med en hop stenskärfvor for
ett långt stycke ifrån de andra. Alla inhvärfdes
vi i en hvirfvel af stenskärfvor, eld och rök.
Det var några fasansfulla ögonblick innan
vi hunnit få klart för oss hvad som händt oss,
hur pass skadade vi voro, om vi voro rakt
fördärfvade eller om vi sluppit något så när
helskinnade ifrån affären.
Från alla håll och kanter rusade genast
konstaplar och fångar till olycksstället, öfvertygade
om att finna — som de sedan efteråt berättade
— endast ohyggligt lemlästade lik. Döm därför
om deras häpnad när de, sedan röken skingrat sig
något, sågo oss krypa fram mellan klippblocken,
dit vi blifvit slungade.
Som en försynens skickelse räknar jag den
säregna omständigheten att icke laddstaken gick
den väg, som den efter alla mänskliga beräkningar
borde ha gått vid skottets aflossande, ty i så fall
hade jag fått den rätt under hakan och rakt upp
genom hufvudet, hvilket naturligtvis hade för mig
varit detsamma som ögonblicklig död. I stället
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
