Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIII. En Jakobskamp.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En månstråle började förstulet titta in genom
det trånga cellfönstret. Först var det endast en
liten, liten smal strimma; men så småningom bl ef
den allt större och större. Det var så
besynnerligt med den där månstrålen, ty det föreföll mig
med ens, som om den hade något att säga mig i
min stora bedröfvelse. Det var likasom en
öfver-jordisk besökare hade kommit in till mig. Jag
satte mig på stolen och tog mig om liufvudet och
försökte tänka så redigt och lugnt som möjligt.
Nu började äfven andra minnen dyka fram i mitt
sinne.
Jag började tänka på den text, prästen
predikade öfver sista söndagen. Han hade talat så
vackert om den förlorade sonens hemkomst till
fadershuset. Ja, visst var äfven jag en förlorad
son, det kunde jag då inte bortresonera. Jag var
en förlorad son. O, min far! Min stackars gamle
far! Hvilken sorg hade jag inte bragt öfver hans
gråa hufvud!
Ack, äfven jag började längta efter att »stå
upp och gå till min fader». Innerst i mitt hjärta
började en obestämd känsla röra sig, en
oförklarlig åtrå att i likhet med den förlorade sonen i
liknelsen öfvergifva det usla lif, jag hittills fört i
bedrägeri och dryckenskap, i svordom och uselhet
af många slag och verkligen börja ett annat lif.
Om jag skulle försöka bedja. Men jag hade
aldrig i hela mitt lif böjt knä, utom då jag för
första och enda gång gick till nattvarden, och då
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
