Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIII. En Jakobskamp.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mörka och dystra fängelsecellen, så ville äfven ett
högre ljus stråla in i min själs mörker.
Med blicken riktad upp emot den
gallerför-sedda cellgluggen, därifrån månljuset strömmade
in till mig, föll jag på mina knän och började
snyfta och bedja. Och en underlig bön blef det.
Jag som aldrig, aldrig hade bedit förr.
»O, Gud», suckade jag i min själavånda, »om
det finnes en Gud, så fräls min själ, om jag har
en själ, ty jag önskar som en förlorad son stå upp
och gå till min fader. Hjälp mig, Herre Gud, i
min stora nöd!»
I samma stund kom öfver mig ett underbart
lugn. Mitt hjärta smälte. Det blef så underligt
varmt och ljust inom mig. Jag fick syn på
månen, där han lyste på den djupblå natthimmelen,
och jag tyckte han log så vänligt emot mig. Jag
var ju en människa, äfven jag, fast jag var en
tukthusfånge. Gud älskade då äfven mig. Om
jag var en odödlig själ, så var jag ju utgången
från honom, hvad var då naturligare, än att jag
vände tillbaka till mitt eviga ursprung. Så kände
jag det i denna stund.
Jag tog fram den gammalmodiga bibeln, som
jag förut aldrig brytt mig om, lade den på bordet
och öppnade den på måfå, i tanke att jag vid
månens svaga ljus skulle kunna läsa någon vers därur.
Där låg boken uppslagen på bordet framför mig,
men det var omöjligt att urskilja bokstäfverna.
Men jag erfor något, som jag aldrig förut erfarit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
