Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIV. Mitt första eldsdop.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
denna stund kunde jag inte vända tillbaka mera.
Smeden bad som en präst. Jag bara blundade och
önskade inom mig själf, att det snart måtte
ta slut.
Vårt uppförande väckte ett oerhördt
uppseende bland de öfriga fångarna. Att börja med
stodo de mol tysta som om åskan plötsligt slagit
ned och bedöfvat dem. De hade fullständigt
förlorat fattningen inför ett sådant skådespel.
Men så brast det löst. Somliga svuro och
utöste förbannelser, andra skymfade och hånade,
gifvande oss alla upptänkliga öknamn. Speglosor
och skällsord formligen vällde fram öfver oss. Och
allt emellanåt kom ett och annat verktyg eller
tillhygge dansande emot oss, fast intet gjorde oss
någon skada. Men vi låtsades om ingenting.
Då vi slutat vår andaktsöfning reste vi oss
och började lugnt och stilla vårt arbete, alldeles
som om ingenting händt. Den omtalade smeden
hade på samma sätt som jag i sin ensamhet
kommit på »andra tankar». Han var en präktig
människa, den smeden, alltid glad och kärleksfull och
hjälpsam. Så småningom vann han alla sina
medfångars högaktning och förtroende. Ingen sade
vidare ett enda smädelsens ord till honom. Han
var »en bra karl», tyckte de, trots hans
besynnerliga religiösa ideer, men min tanke är nu den,
att han var »en bra karl» just på grund af sin
religion, hur besynnerlig han än tedde sig inför
omgifningen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
