Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVII. Gudsbespottarens tuktan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
brinner den bara med talgljus den där lyktan, du.
Nej, nu ska ni inte göra er löjliga. Tala med
mig om Gud! Här ska ni få höra något, som
går utanpå både Gud och hans ord. Det var bra,
att jag träffade på er. Knäpp nu vackert ihop
era händer och hör på andäktigt!»
Sägande detta drog han upp ett papper ur
fickan och började uppläsa för oss en den skamligaste
nidvisa, som han författat om hvad änglarna göra
i himmelen. Det var en dikt full af de värsta
hädelser emot Gud och alla goda makter.
David Jonasson sökte tala honom till rätta;
men han bara vände bort hvarje allvarligt ord
och skrattade och gjorde narr af alltihopa. När
ingenting hjälpte, drog jag David Jonasson i
kläderna och menade att vi skulle gå därifrån. Detta
tydde Laurentius, att vi voro fega och inte vågade
en dust med honom. Hade vi Gud på vår sida,
så skulle vi väl inte löpa som rädda höns. Och
så skrattade han ut oss det värsta han kunde.
Hans hånskratt och smädelser ljödo beständigt i
mina öron, och jag tyckte, att han aldrig varit så
svår som nu. Jag hade också en förkänning af
att Gud icke länge skulle låta gäcka med sig,
såsom det ju så allvarligt står i hans ord.
Påföljande lördag kände jag, att jag måste
gå och tala med honom och varna honom för hans
onda väg. Jag kunde inte säga mycket, men jag
minns, huru jag särskildt sade dessa ord:
»Gud kan straffa dig, Laurentius, ty han låter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
