Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVII. Gudsbespottarens tuktan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
icke gäcka sig, det kan du få erfara förr än du
anar.»
Jag hade en stark förnimmelse af allvaret ocli
sanningen i dessa ord; men föga anade jag, att
det tuktande riset svävade så hotande och så nära
honom.
Vid detta tillfälle tycktes han vara rätt
med-görlig. Det såg ut, som om han ändå innerst
hade en känsla af att han gått väl långt. Jag
hörde sedan, att han, efter det han gått ifrån oss,
under arbetskamraternas stormande bifall och
skrattsalvor uppläst sin smutsvisa. De skrattade likväl
lagom, sedan de fingo höra, hur det gick den
be-sinningslöse gudsförnekaren.
Följande dag, som var söndag, var han
illamående, när han vaknade, därtill hade han svår
hufvudvärk. Han kände det så besynnerligt i
kroppen. Han kunde inte stiga upp utan måste
blifva liggande i sin säng, och när konstapeln
inträdde i cellen till honom, kunde han inte ens
svara ett enda ord på konstapelns frågor. Tungan
var som förlamad i hans mun.
Den tunga, som hade uttalat så många
fräckheter och rysliga hädelser emot Gud och det
heliga, den var nu tyst och stum. Laurentius
bäf-vade vid tanken på att detta straff helt visst var
från Gud, och att det var ett rättvist straff för
hans hädiska utgjutelser. Han var dock för stolt
och för liögmodig för att vilja medgifva detta eller
erkänna denna vaknande känsla inom sig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
