Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVII. Gudsbespottarens tuktan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Fram på förmiddagen skickade han bud efter
mig. Då jag kom in till honom, skref han strax
på den griffeltafla konstapeln lämnat honom, att
han kände sig mycket dålig, och att han inte
kunde tala ett enda ord.
Jag blef så gripen, där jag stod inför honom,
att jag började gråta, och det var med stor
rörelse jag sade till honom:
»Käre Laurentius, detta är helt säkert ett
straff, en rättvis tuktan från Herren. Stå nu inte
längre emot Den, som är större och högre än oss
människor. Du vet nog, hvad den osynliga rösten
sade till den förföljande Saulus på vägen till
Damaskus: ’Det är dig svårt att spjärna emot udden.’»
Med synbar ansträngning skref han då på
taflan:
»Som du vet, tror jag ju inte hvarken på
bibeln eller på Gud, huru kan jag då tro, att han
straffar?»
Jag försökte emellertid att tala honom till
rätta så godt jag kunde och förmana honom att
inte öfver höfvan fresta den Allsmäktiges tålamod,
anförande en vers ur Ebreerbrefvet, där det heter:
»Det är förskräckligt att falla i den lefvande
Gudens händer.»
Därpå gick jag min väg, och strax efteråt
blef han öfverflyttad på sjuksalen, ty man trodde,
att det skulle bli långvarigt. Här hade jag rika
tillfällen att tala med honom och söka öfverbevisa
honom om det orätta och vrånga i hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
