Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVIII. En skeppsbruten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som fångarna på skämt brukade kalla hans hätska
utfall mot kristendomen.
Isynnerhet prästerna hade han ett stort horn
i sidan till. Religionen var ingenting annat än en
slugt hopkommen prästlist, för att hålla den stora
massan i tygel. Han var äfven en mycket svår
svärjare. Han kunde ibland dra till och svärja
så hemskt att till och med de svåraste bland hans
medfångar studsade och tyckte att det var att gå
väl långt. Petter Konradson gjorde sig aldrig
sådana skrupler, han kunde gå hur långt som
helst.
Så blef Petter Konradson sjukskrifven, dock
var han inte värre sjuk än att han kunde hålla
sig uppe allt emellanåt.
Mot mig var han, besynnerligt nog, rätt
vänligt stämd, änskönt han mycket väl visste hvar
han hade mig. Måhända hyste han en viss
aktning för mitt uppriktiga allvar att vilja det sanna
och rätta. Jag bemötte honom alltid vänligt och
sökte gå honom till mötes med små tjänster, som
jag visste han satte värde på. Att resonera med
honom, det visste jag inte nyttade mycket till.
En kväll sedan alla lagt sig och endast
nattlampan brann i sjuksalen framställde han till mig
en rätt egendomlig önskan.
»Hör du, Tillman», säger han, i det han fäste
en sådan lång och underlig blick på mig, »ta och
lägg ihop mina kläder ordentligt nedanför min
säng. Gör det, så är du hygglig.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
