Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVIII. En skeppsbruten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Bland dödsbäddar gjorde Petter Konradsons
sista stunder ett djupt intryck både på mig och
alla som voro i tillfälle att närvara vid densamma.
Denne man var i likhet med David Jonasson en
stor fiende till religionen, men lian ångrade sig
dock icke, när Guds tuktande band lades på honom.
Petter Konradson hade redan hunnit
öfverskrida lifvets middagshöjd och kunde väl vara
något öfver 50 år gammal. Men han hade också
hunnit långt på utförsplanet. Han satt inne på
lifstid liksom jag för mord. Han satte en ära uti
att förneka Gud och ett lif efter detta.
Ett af hans ofta anförda påståenden var att
när människan dör, så dör hon som en hund. Så
snart man började tala om att människan hade
en odödlig själ blef han ond och svor på att han
åtminstone för sin del icke hade någon känning
af att han hade en själ. Gud var bara ett
tomt ord, en predikstolsfras och ingenting annat,
mente han.
Petter Konradson var ganska beläst, så han
var inte precis så god för hvem som helst att
knäcka nötter med. Både präster och predikanter
hade sökt tala reson med honom, men utan
resultat. Han trodde inte en smul på livad en präst
hade att säga honom.
»Prästen pratar bara för den feta lönen»,
brukade han säga med ett hånskratt.
Det blef vanligtvis alldeles tyst, när Petter
Konradson började sina »föreläsningar i religion»,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
