Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIX. Cellstraffet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den ljusfattiga och dåligt ventilerade cellen
formligen suger lifvet ur en stackare. Den är att likna
vid en blodtörstig vampyr, som natt efter natt och
dag efter dag, utan förbarmande med sitt utsedda
offer, med hjärtlös grymhet förtär all lifskraft och
lefnadslust den arme möjligen har kvar. Efter
hand blir cellfången blek och tärd och usel. Snart
är han en i förtid bruten människa, som
ingenting har kvar att lefva för.
Många bli vansinniga och måste som sådana
forslas till dårhus. En del åter komma mycket
nära vansinnets gräns, fast det inte direkt
kommer till utbrott. De försjunka i det djupaste
svårmod och blifva alldeles förtviflade öfver sin
olyckliga belägenhet, så att de till och med begå
själfmordsförsök.
Jag minnes särskildt en helt ung man på 24
år — han var dömd för stöld till 4 års cellfängelse
— som kom i sådan förtviflan öfver sin ställning,
att han sökte göra slut på sitt lif, fastän han
lyckligtvis i sista stund blef hindrad därifrån.
Med ett hvasst verktyg tillfogade han sig ett
styggt sår i halsen och afskar till hälften
luftstrupen. Det är troligt, att han begått den
förfärliga handlingen i ett anfall af sinnesförvirring.
Väl var, att den konstapel, som hade vakten,
gjorde sin rond just då, så att han i tid hann
afvärja eländet. Just som konstapeln kom midt för
cellen, hör han ett besynnerligt gurglande ljud
inifrån och genom det lilla tittglaset på dörren får
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
