Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIX. Cellstraffet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
han se en syn, som kom honom att rysa af fasa.
På golfvet låg den unge mannen på ryggen med
utsträckta armar och med tillhygget i ena
handen. Hufvudet badade i en ångande blodpöl.
Ansiktet var hvitt som ett lakan, och kroppen låg
orörlig. Endast det gurglande ljudet tydde på, att
lifvet ännu icke flytt.
Att öppna dörren och rusa in och vrida
vapnet ur den krampaktigt tillslutna handen på den
arme var ett ögonblicks verk, och den nästa
handlingen var att i rykande fart kalla på hjälp för
att bära honom direkt till sjuksalen. Här
förbands han af den skyndsamt tillkallade läkaren,
hvarefter han öfverlämnades åt min särskilda vård
och tillsyn.
Stackars människa! Jag måste passa honom,
som man passar ett litet hjälplöst barn. Ty
själfmordstankarna hade så gått honom i blodet, att
han var fast besluten att förr eller senare dö för
egen hand.
En gång lämnade jag honom utan tillsyn,
blott för en helt kort stund, och genast var han
färdig att i en handvändning rifva upp förbandet
och söka stoppa bomullsbindan i det upprifna såret
för att på så sätt ta lifvet af sig genom kväfning.
Jag blef inte litet förskräckt öfver tilltaget, när
jag kom tillbaka igen. Han hade föresatt sig att
på ett eller annat sätt fullborda den misslyckade
själfmordshandlingen i cellen.
Jag talade rätt mycket med honom, i det jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
