Bilder ur Sveriges historia. Svensk kultur från urtid till nutid / 73 (1931-1932) Author: Ernst Klein With: Karl Nordlund Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ryttaren och skeppet

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Samma sten, som bär ryttaren, har också denna bild av ett litet skepp. Stenen är utställd i Statens Historiska Museum.

ligare, men detta, med sina två i rutiga kappor klädda
sjöfarare, utmärker sig för sin tydlighet. Det är en
snipa med höga, inåtbuktade stävar. Den kröken är i
våra dagar typisk för båtar i Ladoga och vid Rysslands
nordkust, där de måste ha dröjt sig kvar från den tid,
då nordborna lärde finnar och slaver att bygga skepp.
Egendomligt nog finns en dylik ställning på stävarna
även på gamla skötbåtar i nordligaste Uppland —
kanske ett minne från gamla tider! Förstäven är prydd med
ett gap, bakstäven med en ringlad ormstjärt. Rodret är
en bred åra, fästad på styrbordssidan akterut. Ordet
styrbord är ett minne av detta sidoroder, som brukades ända
intill senare delen av medeltiden. Märkvärdigast och
svårast att begripa är det fyrkantiga seglet med sina
rutor och lister. För min del tror jag inte, att de senare
betyda annat än överdrivet tjockt utritade »lik», d. v. s.

kantrep, och att rutorna ange, att man sytt
vadmalsseglen av sneddade bitar, kanske dubbla, för att få dem
starkare. En egenhet för de gotländska bildstensskeppen och
andra nordiska skeppsbilder från denna tid är de
löpande skoten, som äro fästa vid horisontella linor i
seglets undre lik. Med dessa, som man under seglatsen tycks
ha suttit och hållit, kunde det klumpiga seglet
manövreras, sträckas eller släppas alltefter som vind och kurs
växlade. Så pass smala som den tidens båtar voro, tycks
nog detta sätt att segla ha varit ett ganska nödvändigt,
om också litet besvärligt försiktighetsmått. Vi se också
tydligt, att man ännu befinner sig i seglingskonstens
barndom här uppe i Östersjön. Men man lärde sig snart
den konsten. Det var en svensk som var först när
nordborna på 8oo-talet koloniserade Island! Östersjön hade
snart nog inga hemligheter för svenskarna.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>