Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Klockor, staplar och kyrkogårdar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
 |
Vendels kyrka i Uppland ligger på medeltida sätt som en borg,
omgiven av sin fasta kyrkogårdsmur med kraftiga portar. Det är
som om kyrkans hägnade område övertagit bygdeborgens gamla
roll som sockenfästning. |
Till kyrkan hörde ej blott själva det helgade huset och
klockstapeln. Själva den mark, där gudshuset står är,
enligt en urgammal kristen (och även förkristen)
uppfattning, av annan beskaffenhet än mark i allmänhet. Vare
sig kyrkan, som i början ofta skedde, byggts på en
enskild persons eller på konungens mark, eller jordbiten,
där den restes, tillhört ett byalag eller ett härad som
allmänning, blev detta lilla område i och med sin »vigning»,
— den kyrkliga akt, som företogs, så snart
byggnadsarbetet var så färdigt, att kyrkan kunde tas i bruk — helt
och hållet undantaget från all övrig jord. Avgränsad med
en »balk» av timmer eller en stenmur, var kyrkogården
med mull och sand, örter och gräs ett stycke av Guds
rike, rent och heligt som om det legat i paradiset. Så
skulle det åtminstone vara efter kyrkans uppfattning.
Därav de stränga lagar, som stadgade nästan lika stora
straff för kyrkogårdens ohelgande som för själva
kyrkans. Genom en där begången grov synd, t. ex. genom
blodsutgjutelse, blev hela kyrkan oanvändbar för sitt
ändamål och socknen sålunda berövad sina salighetsmedel
lika ohjälpligt som genom en bannlysning — ett
förskräckligt straff, jämförligt med om den väpnade
besättningen plötsligen skulle överge murar och portar i en
belägrad stad och utlämna den värnlösa befolkningen åt
en grym fiende på nåd och onåd. Icke förrän både den
kyrkliga och världsliga rättvisan fått sitt offer och sedan
det vanhelgade området — inte utan dryga kostnader —
på nytt blivit av biskopen invigt, kunde någan kyrklig
tjänst äga rum vare sig på kyrkogården eller i helgedomen.
Av samma anledning var man också — och detta har
fortsatt så gott som intill våra dagar — så skenbart
obarmhärtig mot vissa slags brottslingar och mot
självmördare, att man syntes vilja straffa och förfölja dem
även efter döden. Ty de fingo ej begravas »i vigd jord»
på kyrkogården (eller i senare tid på sin höjd i ett
särskilt hörn i norra delen av området). Det var inte för att
straffa den olydiga människan, utan för att hålla
området fritt från orenhet och besmittelse, som detta förbud
upprätthölls. Ty det var icke vilken avrättad brottsling
som helst, utan endast en »niding», t. ex. en förvunnen
tjuv eller trollpacka (däremot icke en dråpare eller
upprorsman), som drabbades av förbudet. Självspillingar
an-sågos vara direkt förledda av djävulen till sin onaturliga
handling, vilken betraktades som det mest uppenbara och
fullständiga förnekande av Skaparen och hans nåd.
Sådana människors kroppar betraktades med fasa som
synliga vittnesbörd om den ondes makt. Att föra in dem
innanför kyrkogårdsmuren skulle ha förefallit som ren hädelse.
Att å andra sidan folkfantasien av kyrkogårdens och
kyrkans rena och helgade rum gjort ett ohyggligt
hemvist för gastar och spöken, för »kyrkegrimmen» och
»gloson» — ja för själva mörksens furste (brev i vilka
folk försvor sig åt djävulen skulle instickas i
kyrkdör-rens nyckelhål) är en av dessa underliga förväxlingar av
det heliga och det oheliga, som man ej sällan stöter på i
primitivt religionsliv. De bottna djupast sett i en oklarhet
rörande det heligas väsen, som är typisk för alla lägre
religionsformer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Wed Apr 23 23:58:38 2025
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/kebildsv/0168.html
