Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Elden, oxidation och reduktion
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
47
Fig. 5 återger efter Keyland schematiskt användandet av
eldstål och flinta.
Fig. 5. Eldslagning med
flinta och stål.
Från pyriten eller järnet
avslogs med den hårda
flintans hjälp ett litet
brottstycke, som råkade i
glödning genom den
uppvärmning som åstadkoms av
slaget. Att järn eller stål
lämpar sig väl för detta
ändamål, beror därpå att den glödande metallflisan råkar
i förbränning ute i luftens syrgas. Den härigenom
skeende värmeutvecklingen är vida kraftigare än den
från slaget härrörande. Något liknande gäller
svavelkisen. Då denna upphettas avger den hälften av
svavlet, som förbrinner och det återstående svaveljärnet
förbrännes också av luftens syre till järnsulfat (Fe
SO). Den på dettta sätt starkt uppglödgade
partikeln kan uppfångas i något lättantändligt ämne, ett
så kallat tunder. Därtill användes vanligen förkolnat
linne, tyg som doppats i en salpeterlösning som
sedan fått torka in, eller aldra vanligaste fnöske, som
tillverkas av en svamp, fnösksvampen, helst sådan
som växer på lövträd. Med hjälp av det glödande
tundret kan man sedermera antända större brännbara
kroppar.
Alla dessa metoder, särskilt eldgnidningen, voro
förenade med rätt mycket arbete och, för att undgå att allt
för ofta nödgas upprepa detsamma, bevarade man i äldre
tider elden brinnande hela dygnet. Insikten om eldens
ofantliga betydelse och om brukets ålderdomlighet
förlänade det en religiös prägel och särskilda tempel helgades åt
den ”eviga elden” såsom hos perserna eller romarne, som
läto vestalerna underhålla den heliga elden. I katolska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
