Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Elden, oxidation och reduktion
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
59
Fig. 10. Skiva för
ytförbränning.
Den man som haft
förtjänsten att införa
ytförbränningen för industrielt bruk
är professor W. A. Bone,
vars första försök gå tillbaka
till 1887, Han undersökte
då förbränning av koloxid
eller vätgas med syre vid ytor
av åtskilliga metaller,
oxider, porslin och eldfast lera.
Alla fasta kroppar synas duga
för ändamålet dock i olika
hög grad. Sedermera fann
han att denna gradskillnad
förminskas vid högre
temperatur för att nästan
försvinna vid stark glödhetta.
Fig. 10 visar en skiva av poröst material, som är
infattad i en metallhylsa i vilken vanlig lysgas inledes genom
röret på den högra sidan. Gasen går då genom skivan
och tändes på dess framsida (åt vänster å figuren). Nu
tillföres luft till gasströmmen, så att den medförda
syrgasen ur luften räcker till att förbränna lysgasen. Lågan
försvinner då efter några ögonblick från skivans
yttersida som strålar i en kraftig glöd. Metallhylsan förblir
fullkomligt kall. Glödningen sträcker sig endast till ett
djup av I till 3 millimeter under skivans yta. Man kan
ställa kokkärl strax ovanför en dylik skiva, och man har
vid försök funnit att man når omkring dubbelt så stor
effekt på detta sätt som vid vanlig kokning med gas. Fig.
II visar en smältdegel insatt i en bädd av kornigt eldfast
material, vilket genomströmmas av en nerifrån inledd
blandning av lysgas och luft. Förbränningsgaserna bortgå
genom en öppning i locket ovanför degeln. Man har också
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
