Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - V. Kiselsyrans kulturvärde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
124
sats av nickel eller kobolt, som ingå i
zinksilikatkristallerna. Denna omständighet användes för en artistisk
dekoration av glasyr på porslin. Aventuringlaset
kännetecknas av små röda kopparkristaller utfällda i glaset. De
uppkomma vid närvaro av kopparsilikat och av
järnoxidul, som vid glasets långsamma avkylning oxideras på
bekostnad av kopparoxiden i dess silikat, så att koppar
utfälles i kristallinisk form.
Det har ovan nämnts att kalciumsilikat ingå såsom en
väsentlig beståndsdel i cement. Romarne använde
en vulkanisk bergart, kallad puzzolan och liknande
pimpsten, vid byggandet av sina berömda vattenledningar.
Den berömde ingenjören John Smeaton hade av engelska
parlamentet fått i uppdrag att uppföra fyrar på några
särskilt starkt för vind och vågor utsatta skär i den engelska
kanalen. Man hade förut försökt med träbyggnader, men
de hade hastigt förstörts. Smeaton sökte då efter ett
material som, efter bränning och fuktning, skulle hårdna
under vatten, i motsats till vanligt murbruk, som ej gör det.
Han fann i Cornwall en lerhaltig kalksten som hade
denna egenskap. Genom uppblandning av denna hydrauliska
kalk med puzzolanjord erhöll Smeaton 1756 ett cement,
med vars tillhjälp det berömda fyrtornet på Eddystone
uppmurades. Detta cement kallades för romancement.
Emellertid var puzzolanjorden dyr, och man sökte
kalkstensarter, som utan tillsats vid bränning kunde ge cement.
Åtskilliga sådana funnos också och talrika patent uttogos
på olika sätt att bereda cement. Det viktigaste bland
dessa erhölls 1824 av en murare, Aspdin, i Leeds, som
kallade sitt cement portlandcement emedan han ansåg det
efter hårdnandet likna ett mycket omtyckt
byggnadsmaterial, kallat portlandsten. Utgångsmaterialet var
blandning av kiselrik lera och kalksten, som brändes i
kalkugn. Emellertid fann man snart, att den därvid upp-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
