Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VII. Malmer och fossilt bränsle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
157
ständigt löslig i ammoniak. Stenkol lösas icke i
nämnvärd mängd uti alkalier. Likaså angriper utspädd (10
procentig) salpetersyra vid 70° häftigt brunkol, men är
utan verkan på stenkol. Även ett antracitliknande kol,
som uppstått ur brunkol genom ”kontakt-metamorfos” till
följd av en i brunkolet inträngd lavamassa, angrips
märkvärdigt nog av salpetersyra. Det synes således
förefinnas en väsentlig skillnad mellan brunkol och verkliga
stenkol. Åtskilliga engelska cannelkol innehålla en ganska
hög kvävehalt, över två procent, medan de däri ingående
fossila fräkenväxternas förkolnade rester ej innehålla mer
än omkring en halv procent. Man antar därför att
denna höga kvävehalt härrör från djur som samtidigt med
de fossila växterna inbäddades i slam och dy, som
skyddade dem från att sakta förbrännas av luftens syre.
Troligen utövade mikroorganismer, av vilka man också
funnit rester i stenkolsbäddarna, ett stort inflytande på de
kemiska processer som åstadkommo omvandlingen av
växtresterna, likasom fallet är i nutidens torvmossar.
Svaveljärn är ofta närvarande i obehaglig mängd, det förorsakar
ofta kolens självantändning och elaka svavelgaser vid
deras destillation eller förbränning.
De stenkol om vilka vi ovan talat äro alla från
stenkolstiden. Emellertid har man stenkol även från andra
tider, både äldre och yngre. Till denna senare grupp
höra de skånska stenkolen, som finnas i en formation
kallad rät-lias, tillhörande den yngsta delen av trias och den
äldsta delen av juraformationen, båda från den
mesozoiska tiden. Tillsammans med de ej synnerligen
mäktiga kolflötserna förekomma lager av leror och
skifferleror, som på grund av sin höga kaolinhalt och frihet från
föreoreningar, såsom järn- och kalkföreningar, ha en
synnerligen hög smältpunkt, ända upp till 1700 à 1800
grader och därför fått ett stort värde för tillverkning av eld-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
