Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kvinnopsykologi och kvinnlig logik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
så långt ifrån att kvinnan är »yngst bland kulturfolken»
att hon snarare kan kallas det äldsta. »Kvinnans
(kultur)historia är kärlek.» Denna historia började när
en mänsklig kvinnovarelse lade ett barn till sitt bröst.
För den kulturen har kvinnans under årtusenden
utvecklade, koncentrerade och stegrade produktionskraft
varit tagen i anspråk. Och, utgången från djurets
instinkt, lyfter nu moderligheten människan till samma
andliga höjder över djuren, som vetenskapen,
uppfinningarna, konsten och litteraturen lyft henne.
Jag vill med några exempel visa gången av denna
psykiska utvecklingsprocess. Jonas Lie skildrar i
Hunørnen till vilken grad moderskänslan redan
mäktar stegra djurens själsliv. Örninnan, som
bonden vill locka inom skotthåll genom att visa henne den
fångade, i bur innestängda, ungen, sänker sig till
marken. Men ej för att försöka det omöjliga: att
befria sin unge. Nej, hon griper från tröskeln bondens
späda barn och lyfter sig i höjden med detta.
Barnets mor förstår blixtsnabbt denna andra plundrade
mor: "hon skyndar att öppna örnungens bur, och nu
fänker örninnan sig sakta för att återgiva modern sitt
barn — och ila till sitt eget!
Kan man ej redan kalla den ingivelse, som ungens
fara förmådde utveckla hos örninnan, genial? Genom
otaliga länkar går utvecklingen sedan upp till de
områden, där moderligheten blir frälsande i en vidare
mening, än när det gäller barnets liv.
Här ett annat fall bland de många, aldrig av
hävden eller traditionen bevarade.
Under »skräcktiden» 1793 hade en ung grevinna
trotsat alla faror för sig själv för att med sitt
vittnesmål inför revolutionstribunalet rädda en gammal vän
till sin familj. Hennes ädelmodiga handling rörde
ingen och räddade ej den anklagade. Den lidelsefulla
folkhopen begärde skränande hennes eget liv. Blek,
med sammanpressade läppar, söker hon vacklande sin
väg mellan hatfulla, skymfande skaror, vilkas offer
hon var sekund väntar att bli. Plötsligt stannar hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
