Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Hvardagsskönhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
32
SKÖNHET FÖ Ii ALLA
Det står icke inom människoviljans makt att helt omdana
lifsförhållandena, och därtor ligger lyckan, som de gamle
sade, »i gudarnas knän,» icke i svaga människohänder.
Men ehuru det således endast till en del beror på
oss själfva, om lifvet blir lyckligt, kunna vi själfva afgöra,
om det skall bli rikt och skönt.
Detta senare beror på om vi lära oss se, höra, gå.. .
Många röster afbryta: »Vi äro lyckligtvis hvarken
blinda, lama eller döfva!» Men för att veta om vi
värk-ligen kunna se, höra o. s. v. måste vi kunna nekande
besvara den frågan:
Ha ni aldrig någonsin tråkigt?
De fiästa medgifva då helt visst, att de ofta känna
ledsnadens blyhätta öfver sitt hufvud, den hätta som gör
allt tungt, grått och olustigt.
Men nu är det så att de, som värkligen kunna höra
och se, för dem kan ledsnaden visserligen skymta förbi,
men vågar ej närma 6ig dem annat än på höfligt afstånd.
Det skulle således finnas olika sätt att se, att gå och
att höra?
Helt visst.
Den ena människan ser till exempel att där står ett
hus, där en träddunge och att där ligger en oslagen äng.
Den andra människan ser också hur täckt huset
ligger inbäddat i det gröna; hur vackert solljuset glimmar
på trädens löfvärk; huru mångskiftande ängsblommornas
färger blandas med hvarandra.
Den förstnämda människan märker väl att stormen
viner och att fåglarna Bjunga. Men den andra förstår
hvad stormen talar och fågelkvittret återljuder i hennes
hjärta. Den ena ser på taflor med öfverhalkande ögon;
taflorna säga honom intet, han känner sig ej rikare eller
gladare genom att gå och tänka på de djupa färgerna, det
själfulla uttrycket i ett konstvärk. Han läser en bok för
att få tiden att gå; ej för att få näring åt sin tanke, sin
inbillning, sin känsla. Men den andra människan går
under sitt arbete med konstvärkets, med bokens lif i
sin själ!
Den förstnämda människan kan nog se andra människors
yttre företeelser, men märker ej ens om de äro värkligt
vackra eller icke, ty hon söker ej själen i dragen, ej
lifs-historien i uttrycket. Tusende ting, som röra andras sorg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
