Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Månlandskap.
ATtans skapnad kan’hos månen skärskådas på
-*- mera tillfredsställande sätt än hos andra
himmelskroppar. Detta beror på två
omständigheter. För det första befinner sig m,ånen
helt nära vår jord och för det andra är denna
jorddrabant icke omsvept med någon luftmassa,
nog tät att undanskymma några af ytans
detaljer, hvarföre dessa oföränderligt frainte sig
med högeligen djerfva och skarpa konturer.
Man har derföre kunnat med stor
noggrannhet kartlägga måntrakternas hufvuddrag, och
det är ej tu tal derom, att någon annan af
rymdens många verldskroppar kan komma i
fråga att med framgång täfla med månen i
egenskap af intresseväckande teleskopiskt
föremål. Redan de svagaste instrument äro
tillräckliga att visa, att enskildheter .i stor mängd
kunna märkas på månskifvan och att dessa
hufvudsakligen bestå af kraterberg och
bergkedjor, hvilka betydligt vexla till form och
utsträckning samt befinna sig mycket
oregelbundet fördelade öfver ytan.
Om vi nu vilja företaga oss att betrakta
denna yta, så böra vi passa på tiderna mellan
nymåne och första eller sista qvarteret. Det
är nemligen tydligt, att om månlandskapens
grunddrag bestå af berg, så måste dessa
af-teckna sig på det fördelaktigaste sättet just
under dessa tider. Ty månen skiner endast
med ljus, som kommer från solen, och
månskärans småningom tilltagande bredd betyder
i sjelfva verket endast, att solen stiger högre
öfver de måntrakter, som vända sig emot
jorden. Den skäligt bugtade kanten, den s. k.
terminatorn, utgör sjelfva gränslinien mellan
månens natt och morgon. Denna belysta kant
framter just de föremål, som nyss kommit i
solskenet, och som solstrålarne träffa dem
mycket snedt, måste de kasta ifrån sig en
mångfald af skuggor, hvilka visa deras skapnad i
djerf relief. Vid fullmåne försvinner helt och
hållet detta gynsamma förhållande, emedan
solen då skiner nästan lodrätt öfver vår
drabant, och der finnas då inga skuggor, som
framhålla sceneriet och antyda dess natur.
Månytan är i sjelfva verket, när hon är hel,
så öfversvämmad med solglans, att denna
alldeles tillintetgör de intressanta motsatser mel-
lan ljus och skugga, hvilka frambringa så
egendomliga effekter vid nymånstiderna.
Blefve det fråga om uppräknandet af
månens kraterberg, så måste vi urskulda oss
der-med att de äro oräkneliga. Många äro redan
de exempel, som der finnas på stora, djupa
kratrar, ehuru dessa äro sällsynta i jemförelse
med de mindre; och antalet tilltager, som det
vill synas, ju mindre de blifva. En af de
nyaste och mest omfattande månkartorna,
Schmidts karta, hvars diameter är 1.8 meter,
angifver lägena for icke mindre än 32,856
kraterformer, och detta antal utgör sannolikt
blott en ringa del af den massa af dylika
Månkratern Arehimedes.
bergbildningar, som förefinnas på månytan.
För öfrigt måste ihågkommas, att en och samma
månhalfva alltid vändes mot jorden, så att vi
om den frånvända delen icke kunna veta
egentligen någonting.
Men den synliga sidan företer många
underbara bildningar och ett detaljomfång, som
uttömmer krafterna hos våra största teleskop.
Yid första ögonkastet finna vi, att ett
månsceneri är helt olikt jordytans utseende.
Månens yta är en förvirrad massa af oregelbundna
formationer. Kratrarne eller ringbergen hafva
icke sällan ofantlig utsträckning. En bland
de märkligaste är »Tycho», som håller
omkring 85 kilometer i diameter och har ett djup
af nära 5 kilometer; den består af en central
massa af omkring halfannan kilometers höjd,
omgifven af en väldig ringvägg, på hvars ut-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
