Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nior på ångbåten City of Baltimore. Det var
i Aden-bugten kl. 10 på förmiddagen.
Majoren såg på omkring 3/4 mils afstånd frän
fartyget ett långt svart föremål, hastigt
skjutande upp och ned i vattnet och kommande
allt närmare fartyget. Han skrek »liafsormen!
hafsormen!» Kaptenen och några andra, som
fingo höra det, blefvo lyckliga nog att med
upptäckaren dela glädjen att uppfånga någon
skymt af djuret. Det var nu endast bortåt
1,500 fot
aflägs-nadt och
morgonen var klar och
solljus, så att
fenomenet kunde
iakttagas under
de gynnsammaste
omständigheter.
»Hufvudets
skap-nad», berättar
Senior, »var icke
olik de
afbildnin-gar af draken,
som jag så ofta
sett, och hade ett
bulldoggs-tycke
kring pannan och
”ögonbrynen. När
ormen lyftat
huf-vudet tillräckligt
högt öfver
vattenbrynet, lät han
detsamma åter
falla, som om det
varit ett tungt
träblock, och skjöt
så framåt under
vattnet. Denna
rörelse
förorsakade en
uppkastning af vatten till
omkring 15 fots höjd på hvardera sidan om
halsen i stor likhet med ett par vingar».
De nu anförda historierna äro naturligtvis
icke de enda. i sitt slag, men den enda
rimliga slutsats, som af allt sammans framgår,
är den, att något hafsodjur tyckes exist-era,
om hvars verkliga beskaffenhet endast lösa
gissningar kunna vedervågas.
Hafsormar, hållande från tre till tolf fot
i längd, förekomma både i Indiska och Stilla
Oceanen, i synnerhet den förstnämda. De
lefva af fiskar och kräftdjur och äro mycket
giftiga men sällan farliga för menniskor,
emedan de äro ytterst skygga och fly undan vid
minsta buller. Vissa djupliafsfiskar, s. k.
bandfiskar, uppnå en längd af 6 meter och en
sådan, simmande i hafsytans -närhet, skulle nog
kunna ingifva en i zoologiens hemligheter
oinvigd åskådare fjerran ifrån den tanken, att
han skådade hafsormen. Ytterligheter i form
och storlek träffas, såsom vi veta, på den
lef-vande naturens nästan alla områden. Om t. ex.
bläckfiskar
stundom uppnå så
ofantlig storlek,
att hvarje
berättelse derom skulle
för icke länge
sedan stämplats
såsom ren dikt,
hvarföre skulle
icke förhållandet
kunna vara
detsamma med
ormar eller fiskar?
En annan
möjlighet finnes äf-
ven. Några af
de skildrade
uppenbarelserna öf-verensstämma
nära till
utseendet med vissa
utdöda reptildjur.
Om någon af
dessa — t. ex.
Plesiosaurus med
sin långa hals och
stjert — ännu
funnes i lifvet
och hade stora
dimensioner,
skulle de
offentliggjorda beskrifningarne icke vara mycket
öfverdrifna; i sjelfva verket passa också [-åtskilliga-] {+åt-
skilliga+} af de skildrade detaljerna, såsom de
understundom omnämda fenorna eller labbarne,
bättre tillsammans med ett sådant djur än
med en orm. En ocli annan naturforskare
är derföre benägen att antaga, att dylika
djurformer eller nära slägtingar till dem ännu icke
äro utdöda. Anmärkningsvärdt är, att de
gamla sägnerna om jettestora bläckfiskar först
på senare tider blifvit besannade, och det är
tänkbart att samma upprättelse i en framtid
Stora liafsormen sedd. år 1879 från »City of Baltimore».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
