Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Indien. Hela hennes kropp var betäckt med
ett jemnt, raggigt hår och hennes aplikhet var
i flera hänseenden så stor, att man trodde sig
i henne hafva npptäckt den mycket omtalade,
»felande darwinska länken ». Hon var vig och
stark som en apa och kastade sig med lätthet
från den ena platsen till en annan, sedan hon
upphängt sig med foten, och plockade de minsta
småsaker upp från marken med största
ledighet och säkerhet.
Märkliga äro de berättelser, som redan
vid medeltidens slut förekomma om aplika,
starkt håriga menniskor, hvilka hade sitt
hemvist i Bortre Indiens skogstrakter, der de
uppehöllo sig på träden och lifnärde sig af"
deras frukter.
Bukt
TTttrycket buktaleri har sin härkomst från
^ gamla tider, då man förmodade, att den
dermed betecknade konsten var något sätt att
tala från buken utan att bruka de’vanliga
talverktygen. Grekerne trodde, att den
py-tiska prestinnans orakelsvar utgingo icke från
munnen utan från magen, och emedan
buk-talarne icke tycktes nyttja sin mun, då de
talade, låg det nära till hands att på dem
öfverflytta den af liknande yttre omständigheter
föranledda benämningen.
Brodeau, en lärd författare från 1500-talet,
beskrifver en högst utomordentlig buktalare,
hvars prestationer veterligen aldrig blifvit
öfver-träffade. Han hette Louis Brabant och
konung Frans I kallade honom sin engastrimist.
En historia om denne konstnär förtjenar
anföras. Han blef förtvifladt kär i en ung och
vacker arftagerska samt friade hos föräldrarne
men fick afslag. När sedermera fadren
afli-dit, befann sig modren en dag med några
bekanta i hemmet och hörde då till sin stora
förvåning den döde maken tilltala henne
ofvan-ifrån: »gif min dotter till Louis Brabant, ty
han har god förmögenhet och förträfflig
karakter. Jag lider nu skärseldens alla plågor,
emedan jag gifvit honom afslag, och min själ
kommer ej härifrån, förrän de blifvit gifta.»
Brabant befann sig bland hennes sällskap, när
hon hörde dessa ord, men han stod orörlig och
med slutna läppar. Tillrustningar började
oför-töfvadt göras för brölloppet, men när
bröllopsdagen nalkades, uppreste sig ett betänkligt
hinder för äktenskapet, nemligen Brabants
penningbrist; buktalaren ville icke jäfva den
döde fadrens vitsord genom att yppa sin
verkliga fattigdom. Han hade bland sina bekanta
en i Lyon bosatt gammal vidskeplig och girig
ockrare, hvars namn var Cornu. Denne ut-
al e r i.
sågs till offer. När en dag Brabant var
hos-honom, kom samtalet händelsevis att falla på
de fördömdas lidanden efter döden. Brabant
lyckades göra intryck på ockrarens samvete
och räddhåga genom historier om män och
familjer, hvilka ruinerats genom ocker, och
om gastar, som återkommit efter döden för
att återlemna sin här i lifvet med orätt för-
värfvade vinning. Sedan Cornu härigenom
försatts i den åsyftade stämningen, inträdde
en stunds tystnad. Då hördes plötsligt den
döde procentaren-fadrens röst, hvilken skildrade
de plågor den aflidne måste i skärselden utstå
för sina forna illdåd och omenskligheter mot
fattiga lånebehöfvande samt slutade med att
förmana sonen att, innan han dog, försona
sina egna synder af samma slag, genom att
emellanåt gifva den vän, han hade hos sig,
något större penningbelopp för friköpning af
kristna, som råkat i fångenskap och slafveri
hos turkarne. Brabant visade sig lika för-
vånad och förfärad som ockraren samt erkände,
att han af samvetsskäl egnat sina bemödandan
åt kristna slafvars befrielse, men förklarade
att han gjort detta i hemlighet och utan att
någon lefvande menniska visste något derom.
Cornu, oaktadt all förskräckelse,
lofvade-dock icke mera än att hörsamma varningen,
om den gafs honom ännu en gång men i fria.
luften och på någon plats, der ingen kunde
finnas tillstädes utom han sjelf och Brabant,
hvilken senare låtsade dela ockrarens stora
fruktan att alldeles ensam åkalla den döde.
På öppna fältet, der i närheten vankades
hvar-ken hus, buskar eller trän, som kunde dölja
en medbrottsling, träffades Cornu och Brabant
för att frammana anderösten. Effekten var
skräckingifvande. Suckar, jemmerläten och
plågorop tycktes omgifva dem på alla sidor^
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
