Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
De hörde icke blott rösten af Cornus fader
utan äfven flera döda slägtingars röster, hvilka
alla den likbleke och till hälften ihjelskrämde
ockraren igenkände, och alla anropade honom
i Guds och alla helgons namn att förbarma
sig öfver sin egen syndiga själ och öfver deras
själar genom att betala en summa, som vore
tillräcklig för deras förlossning. Cornu
skyndade hem och gaf vännen tio tusen kronor,
med hvilka denne oförtöfvadt återvände till
Paris, der hans bröllop sedan firades. Hans
upptåg med ockraren blef slutligen också
bekant för denne, som så grämde sig öfver att
han låtit lura sig, att han sjuknade och dog.
I de äldre tiderna, när buktaleriet ännu
blott var ett medel for att väcka vantro och
fruktan, tyckas buktalarne hufvudsakligen, om
ej helt och hållet, varit qvinnor. Hippokrates
talar om Polimarchos’ hustru såsom kunnig i
buktaleri. Coelius Rhodiginus beskrifver en
gammal qvinna, som brukade lemna
orakelsvar med tillhjelp af en familjande (spiritus
familiaris), hvilken liade sitt hemvist i hennes
kropp, och vid dessa tillfällen afklädde hon
sig så att hon blef naken. Det troddes
nem-ligen, att menniskor, som buktalade, voro
besatta af familjandar. Den holländske läkaren
Yandael framställer buktaleriet så^om en
öf-vernaturlig förmåga och nämner Barbara
Ja-eobi såsom besatt af en familjande vid namn
Joachim. Hon undgick med möda att
brännas på bålet såsom hexa år 1685. På
1400-talet anklagades Rolande du Yernois for
buktaleri samt dömdes skyldig och brändes som
hexa. Portugisiske storinqvisitorn Oleaster
omtalar i en år 1656 offentliggjord skrift en
qvinna vid namn Cecilia såsom varande
besatt af en familjan de, hvilken talade inifrån
hennes kropp och lät hennes röst utgå från
armbågar, fotter, fingrar eller andra
kroppsdelar. Hon ordade vältaligt inför domstolen
till försvar ’för sin sak och bönföll att den
stackars buktalerskan ieke måtte straffas för
andens ogerningar, men förgäfves: hon dömdes
först till bålet och benådades sedan med
lifs-tids fängelse.
Talrika äro de fall, som vitna om
hemligt utöfvande af buktaleri, men huru
märkliga de än må vara, så förbjuder oss dock
utrymmet deras anförande. Det inflytande,
buktaleriet gaf presterna i de forna oraklen,
visas af scenerna i Dodona och Delphoi samt
inånga andra, hvarom gamla berättelser för-
tälja. Plutarchos berättar att när Epitlierses
under kejsar Tiberius’ regering steg om bord
för att segla till Italien, greps besättningen
af plötslig förfäran, då i den vackra aftonens
stilla lugn en rösf från stranden hördes
tilltala Tharnus, den egyptiske lotsen. Denne
vågade ej svara, förrän han fö* tredje gången
hörde sitt namn anropadt, och han tillsades
då att, när de anlände till Palodes, liögljudt
förkunna: den store Pan är död. Fontenella
ocli Don Calmet Benedictine liafva sökt visa,
att alla de underverk som af Lucianos,
Phi-lostratos, Jamblicus och andra tillskrifvas
anderöster, böra förklaras genom buktaleri.
Den underbara, i en skog hörda »anderöst»,
hfilken gjorde franske konungen Carl Yl så
förfärad, att han blef vansinnig, förmodas haft
samma’ ursprung.
Tron på buktaleriets öfvernaturlighet
fortfor länge att bibehålla sig, och ännu i vår
tid finnes okunnigt folk, som tviflande skakar
sina kloka hufvuden, när man berättar, att
denna konst är fullkomligt naturlig. Abbén
Fiard skref i närvarande århundrades början
en lärd afliandling för att bevisa, att de gamle
hade rätt, då de trodde, att buktalare voro
besatta af onda andar.
Läkarne beskrifva buktalarnes konst såsom
en småningom försiggående, långsam
utand-ning, föregången af en stark och djup
inandning, livarvid i lungorna insupits en betydlig
mängd luft, som sedan bearbetas genom
böjligheten hos luftröret och struphufvudet.
Hvilken person som helst kan lära sig konsten
genom lång öfning, särskild känslighet hos
hörseln och förmågan att härma ljud under
alla skiljaktiga betingelser. Genom öfning kan
buktalaren förvärfva sig sådan magt öfver
gomseglet, att han genom dess uppresande eller
nedpressande kan vidga eller sammandraga de
inre näsborrarne. När dessa äro tätt
sammandragna är det .frambragta ljudet svagt och
höres liksom från långt afstånd, men när de
äro vidgade blir ljudet starkare och mera
klangfullt, än när det höres i närheten.
Nyare undersökningar liafva visat, att en
lyckad buktalares största konst består i
förmågan att på ett troget och uttrycksfullt sätt
samt under olika förhållanden härma rösterna
af djur och menniskor äfvensom andra ljud,
såsom t. ex. sorlet af en folkmassa. Det
öf-riga är en jemförelsevis lätt sak. Man
kommer snart under fund med, att man kan tala
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
