Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
«kulle liafva gjort, om de ej trott henne vara
en afbruten qvist af trädet.
Gamla tiders naturforskare kallade dessa
besynnerliga varelser »spöken», och den
insektgrupp, de tillhöra, har ännu det vetenskapliga
namnet phcismidce, som bildats af det grekiska
namnet på spöke och i svensk skriftspråk
näm-nes spökhöskräckor. För den främmande
betraktaren äro de verkligen spöklika, men någon
fruktan kunna de icke gerna ingifva utom
måhända i det afseendet, att några af dem tillfoga
skador åt odlade växter. Deras mest utmärkande
kännetecken består deruti att kroppens halsled
(halsskölden) är betydligt kortare än den
närmast efterföljande mellanskölden, en
egendomlighet, som icke förekommer hos någon af de
närstående insektfamiljerna. De långa
fram-benen, som sålunda komma helt nära intill
hufvudet, hafva låren urgröpta eller bugtade
vid basen för att lemna rum för hufvudet och
tillåta deras hopläggning, när de sträckas ut
framom liufvudleden, hvilket är deras vanliga
läge under hvilan. Främsta vingparet, som
hos de rätvingade insekterna merendels
alldeles betäcker det bakre, är hos
qvistskräc-korna mycket förminskadt, så att det blott
till en del döljer det senare. De prydliga
solfjäderlika bakvingarna äro ofta vackert
färgade men i främre d#elen utstyrda med en
läderlik kant af nästan samma färg som
kroppen. Då insekten hvilar, hopfällas vingarne
solfjäderlikt, så att de täckas af läderkanten
och djuret återfår sålunda sitt qvistlika
utseende eller presenterar sig som en liten gren
med bladen liggande tätt tryckta intill
sidorna.
Många qvistskräckor äro betydligt stora
och företrädesvis honorna utväxa till vida större
storlek än andra insekter. En fjerdedels eller
till och med en tredjedels meter är icke någon
ovanlig storlek, och berättelser finnas om
exemplar af ända till en half meters längd. När
djuren retas, säges det, att de utsvetta en gul
vätska, som, enligt några uppgifter, förorsakar
stark sveda och stundom blindhet, om den
kommer i beröring med menniskoögon. Detta
för oss obehagliga förhållande hindrar
naturligtvis icke att alla insektätande foglar, som
kunna få fatt i dessa djur, spisa dem med
god smak; ja, några arter lära till och med
vara ett omtyckt födoämne för vissa vilda
folk.
Qvistskräckorna uppehålla sig på träd och
buskar, hvilkas blad de äta om nätterna,
livar-emot de om dagarna förhålla sig stilla,
hängande löst från grenarne eller liggande tvärs
öfver bladen och qvistarne, såsom lossnade
qvist-stycken. Man har all anledning att förmoda,
att dessa tröga och värnlösa varelser
längesedan skulle varit utrotade från jorden, om
de icke skyddats af sina underliga former.
Äfven de arter, som på sistone erhålla vingar,
draga fördel af härmningen under hela den
större delen af deras lif och gå miste derom
endels genom förväfvandet af den farliga
flvg-förmågan först då, när de icke liafva annat
att tänka på än att sörja för slägtets
fortplantning.
Härdning
T\en berömde engelske bildhuggaren F.
Chan-U trey (f 1842) hade en temligen stor, nära fyra
meter hög ugn, hvarest han brukade låta torka
sina modeller. Hans arbetare inträdde ofta.i
ugnen, ehuru temperaturen derstädes uppgick
till + 170’" C.; de gingo öfver den rödheta
jernbottnen på träsulor, som sveddes vid
beröringen med jernet. Chantrey sjelf insteg
vid ett tillfälle jemte några vänner i denna
ugn och sedan de stannat der två minuter
togo de ut med sig en termometer, som
visade + 160° C. Några af sällskapet kände
mot hetta.
häftiga smärtor i öronsnibbarne och i näsans
skiljevägg, under det andra kände en sveda i
sina ögon.
Vi känna af historien, huru det tillgick
vid de s. k. ordalierna eller gudsdomarne i
medeltiden. Eldprofvet bestod deri, att den
anklagade dömdes att bära ett glödgadt jern
i handen eller att gå med nakna fötter på
rödglödgade plogbillar eller att vandra genom
ett brinnande bål. Stundom brukades också
att nedsticka den blottade armen i kokande
vatten. Den kroppsdel, som sålunda utsatts
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
