Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Förvildade
T\en 15 Mars 1749 fångade ^två ungerska
fi-skare, Frans Magy och Michael Molmar
i en ödslig och vild kärrtrakt, kallad Hanseg,
en sällsam varelse, som först togs för ett vildt
djur men sedan befans vara en menniska. Den
hade skapnaden af gosse vid ungefär tio års
ålder med ovanligt långa och starka ben samt
med synnerligt kraftiga och böjliga fingrar och
tår, ungefär dubbelt större än vanligt. Huden
var hård och fjällig med egendomliga knölar
somligstädes och hufVudet var alldeles rundt.
Ögonen voro små, lysande och insjunkna,
näsan krokig och munnen mycket stor. De
lyckades med någon svårighet få sin fånge
inhyst i slottet Kapuvar, der försök gjordes att
uppfostra och hyfsa honom, ehuru med
mycket ringa framgång, emedan han tycktes ur
stånd att. förstå språket och icke kunde uttala
en enda stafvelse. Det dröjde tolf månader
innan han kunde förmås att bära kläder, men
han blef småningom försonad med dem och
han beqvämade sig slutligen också att äta
kokad mat i stället för den föda han i början
endast ville förtära, nemligen gräs, hö och
halm. Han största nöje var att kasta sig i
slottsgrafven, der han dykade och sam, som
om han varit i sitt rätta element, och ur
hvil-ken han med möda kunde förmås att uppstiga.
När det ansågs, att han blifvit fullkomligt tam
och försonad med sitt nya lefnadssätt, gaf man
honom friheten, och det första bruk han gjorde
deraf var att rymma. Han sågs sedermera
af några fiskare i samma kärr, der han först
upptäcktes, och dit han troddes hafva simmat
utföre floden Raab, som flyter tätt förbi slottet.
Vid detta tillfälle undgick han fångenskapen
genom att springa bland rör och säf till en
liten sjö, der han dykade och stannade under
vattnet så länge, att hans förföljare icke sågo
honom vidare. Ehuru uppsigt hölls i trakten
blef han först efter flera år ånyo synlig (21
Augusti 1753) men icke heller då lyckades
någon fånga honom, och efter den tiden finnes
ingen tillförlitlig uppgift om honom, ehuru
bland bondfolket allehanda märkvärdiga rykten
om hans uppträdande voro i omlopp.
År 1781 fångades en vildman i en skog
nära Kronstadt i Siebenbürgen. Han före-
menniskor.
visades under flera år i åtskilliga trakter af’
Tyskland och Ungarn, men ehuru han fogade
sig efter civilisationens vanor, tycktes han
aldrig kunna lära sig tala och tänka. Han
dog-slutligen vid hög ålder i en liten by, der han
sysselsattes med att draga vatten åt in vån ar ne,
på hvilkas barmhertighet han lefde.
År 1731 sårades anständighetskänslan
hos-innevånarne i byn Songi (Frankrike) genom
uppträdandet derstädes af en besynnerlig
varelse, likt ett vildt djur till utseendet men med
skapnad af en nio eller tio års flicka. Hennes
händer och ansigte voro svarta och
märkvärdigt fläckiga; hon var klädd i skinn samt,
några gamla trasor och bar en tjock jernskodd
påk. De som sågo henne betogos af en
vidskeplig fruktan och ansågo henne for en
»skogs-djefvul». En man hetsade en bulldogg på
henne, men hon dödade hunden med ett enda
slag af påken och hoppade, liksom triumferande,,
upp på liket. Hon försökte fåfängt smyga
sig in i ett af husen och sprang slutligen bort
till en skog; . de, som följde henne försigtigt
och bevakade henne, sade att hon der
klättrade upp i ett träd, hvärest hon tycktes gå.
till sömns.
Då vicomte D’Epinoy fick höra talas härom
begaf han sig med några af byns innevånare
in i skogen för att uppsöka den vilda flickan.
De funno henne i trädet, och emedan det.
troddes, att hon kommit till byn för att släcka
sin törst, stälde de ett kärl med vatten vid
trädets fot, drogo sig tillbaka och dolde sig.
Efter någon tid kom hon långsamt ned,
varsamt och försigtigt, allt som oftast stannande
för att lyssna och uppmärksamt blicka
omkring sig. Slutligen fattade hon kärlet med
stor ifver och tog sig en dugtig klunk,
synbarligen mycket törstig. En rörelse hos en
af åskådarne skrämde henne och hon for, vig
och snabb som en ekorre, tillbaka upp i
trädet. För att locka ned henne igen skickades
en qvinna och ett barn, hvilka bjödo henne
mat. Efter något betänkande kom hon,
mycket rädd, ned på marken, tog maten och
fast-hölls. Hon gjorde ursinniga försök att slita
sig lös men förgäfves. Hon fördes hem till
vicomten och intogs i köket, der tjenstefolket.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
