Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
höll på med ätt plocka fjädrar af foglar, som
skulle stekas. Hon grep genast en af
fog-larne, slet sönder honom i bitar och åt upp
honom. Man gaf henne en oflådd kanin, hon
drog af huden, bröt sönder djuret i stycken
och slukade alltsammans med stor brådska och
glupskhet. Det befans att hon blott kunde
tala ett eller två ord på ett främmande språk;
ingen fick röra henne utan att hon framstötte
ett gällt och vildt skrik af fruktan och ångest.
Hennes hud var i sjelfva verket hvit och fin,
ehuru ansigtet och händerna blifvit svartmålade
eller svartfläckiga. Tummarne voro ovanligt
stora, som det förmodades, i foljd af hennes
vana att klättra i träden.
Yicomten lemnade henne att vårdas åt en
herde, som fann uppdraget i hög grad kinkigt
och besvärligt. Hon gräfde gropar i det rum,
der hon instängdes, och när hon lyckats rymma,
var det ytterst svårt att få fatt henne, emedan
hon sprang och hoppade med ofantlig fart
samt klättrade med största lätthet och
ledighet på hustaken och i trädtopparne. I
början ville hon blott äta rått kött, fisk, rötter,
frukter, löf och till och med grenar; all föda
sväljde hon hel och hållen utan att tugga
henne. Efter någon tid, när begäret att rymma
hade bortgått, fick hon sjelf skaifa sig föda
på fälten och i dammarne. Hon sam och
dykade som en anka och var särdeles
skicklig i att fånga fisk, som hon förde i munnen
till stranden, der hon rensade och åt den.
Grodor voro en läckerhet, som hon tyckte
mycket om, och vid ett tillfälle uppträdde hon
i vicomtens matsal med förklädet fullt af
grodor, hvilka hon hastigt och lustigt utdelade
bland gästerna, läggande en eller flera på
talriken framför hvar och en af de gäster,
herrar och damer, hvilka hon förut roat med att
visa sin skicklighet att jaga och fånga
kaniner. Man kan lätt tänka sig den förvirring
och uppståndelse, den rädsla och det löje, som
blefvo rådande, när grodorna började göra sina
hopp. Hennes brist på klenmod var högst
anmärkningsvärd och hon var färdig att slåss
med en varg eller en vildkatt med sin
jern-skodda påk, hvilken, som hon sade, kommit
från »den heta trakten».
Hon blef småningom civiliserad och när
hon lärde tala, berättade hon sin historia.
Hon och en annan tfågot äldre flicka voro en
gång i sällskap. De hade genom att simma
rymt i land från ett skepp. De hade vandrat
tillsammans en läng väg och summit öfver en
flod — måhända Marne, icke långt från Songi
— vandrat om dagarne, sofvit om nätterna i
träd och lifnärt sig med vilda frukter och
djur. En gång kommo de i häftig tvist och
efter ett vildt slagsmål skildes de åt. Detta
var allt som hon kunde berätta.
Forskningar gjordes, men förgäfves, efter
den andra flickan. Det påstods visserligen,
att någon tid förut kroppen af en flicka med
händer och ansigte svartmålade hade blifvit
anträffad icke många mil från det ställe, der
den vilda flickan fångades, men ingen visste
om kroppen blifvit begrafven eller ej.
När alla de af den vilda flickan lemnade
spridda uppgifterna sammanstäldes, framgick
som resultat den gissningen, att Le Blanc,
som vicomten kallade henne, blifvit stulen och
förd till Yestindien, der ansigte och händer
svärtats på henne och hennes kamrat och der
de voro ämnade att säljas som negerbarn, men
att sveket upptäckts och att barnen förts
tillbaka på slafhandlarens skepp, hvarifrån de
lyckats rymma i närheten af Frankrikes kust.
Le Blanc tillbragte sitt senare lif dels i
hospitalet i Chalons och dels i ett kloster,
der många nyfikna af alla stånd och åldrar
sågo henne och bevisade henne godhet. År
1765 var hon i Paris, och det tros, att hon
der dött.
I en skog nära Hameln (Hannover)
fångades i November år 1725 en vild gosse,
synbarligen omkring tretton år gammal; han var
utan kläder, gick på både händer och fotter,
klättrade som en ekorre och åt gräs och mossa.
Öfverintendenten vid korrektionshuset i Tell
förde den sällsamma varelsen till Hannover
och presenterade honom för landets kurfurste,
konung Georg I af England, som lät vidtaga
anordningar för att tämja och civilisera honom.
Icke långt derefter rymde han bort och
förföljdes till en skog, der han sökte sin tillflykt
i ett högt träd, hvilket fäldes med den
beräknade lyckliga påföljden, att flyktingen åter
oskadad infångades. I början af 1726 fördes
fången på konung Georgs befallning till
England, der han fick det namn, hvarunder han
sedan blef bekant — Peter, vildgossen.
Peter hade hvarken ord eller tankar, bar
kläder med stor ovilja och kunde aldrig
förmås att sofva i en säng, emedan han
föredrog att krypa ihop i ett hörn af rummet,
liksom om han sutte på en trädgren med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
