Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
läkare, som följde mig, stiga ned ocli
undersöka kroppen. Han gjorde så ock kunde icke
upptäcka något pulsslag hvarken i hjerttrakten
eller vid tinningarne. Endast de med hjernan
sammanhängande hufvuddelarne kändes något
varmare än öfriga kroppsdelar. Den stela
kroppen badades först i varmt vatten, och en
varm hvetmjölsdeg lades sedan på hufvudet.
Först när degen for tredje gången lades på
hjessan, märktes krampaktiga rörelser i
kroppen; öron- och näspropparne borttogos nu,
hvarjemte den i svalget tillbakaböjda tungan
framdrogs. Nu tycktes näsborrarne vidga sig
och lemmarne börja svälla till naturlig
fyllighet. Pulsen förblef dock fortfarande matt,
knapt märkbar. En tjenare lade litet skiradt
smör på de stela ögonen och derefter pä
fa-kirens tunga samt lät henne svälja det. Efter
några minuter framträdde ögongloberna och
orhöllo sin naturliga färg; fakiren igenkände,
■den bredvid honom sittande Runschit Singh
och vände sig till honom, mumlande i knapt
begriplig grafton: tror du mig nu?»
W. Preyer framhåller såsom sannolikt, att
det tillstånd, i hvilket de lefvande begrafna
fakirerna låta försätta sig, mera är ett slags
letargi, liknande vissa däggdjurs vintersömn,
än något fullkomligt stillestånd i
ämnesomsättningen såsom hos stelfrusna eller torkade djur.
»Äfven murmeldjuren», säger han, »utföra ju
i djupaste sömnen inga andningsrörelser, och
i hela kärlgrupper är hos dem, åtminstone
enligt iakttagares försäkringar, blodomloppet
fullständigt afstannadt».
Man håller vanligen före, att döden inträdt,
när blodomloppet i kroppen upphör, men de
många fall, då skendöd misstagits för död,
bevisa ty värr, att några fullt säkra tecken
till lifslågans slocknande näppeligen finnas.
II. Klencke har beräknat, att på 1,500
dödsfall förekommer i medeltal en skendöd. Till
och med läkaren kan misstaga sig på skilnaden
mellan verklig död och skendöd, och det är
derfore icke att undra öfver, om mången
fruktar för ödet att blifva lefvande begrafven.
Man liar på senaste tiden uppfunnit
»säker-hetskistor » och rekommenderat kistor med
glaslock, Haases försigtighetsapparat samt andra
säkerhetsinrättningar. Men det enda osvikliga
medel, som kan förebygga lefvandes (ofrivilliga)
begräfning, torde dock alltid blifva afvaktandet
af förruttningens inträdande.
Det finnes exempel på personer, som
vaknat till lif på det bål, som börjat förbränna
deras skendöda kroppar, eller sedan läkarens
knif börjat dissekera deras lik. Plinius
nämner Lucius Aviola och Lucius Lamia såsom
återstälda till lifvet på sina likbränningsbål,
ehuru kropparne redan blifvit så brända, att
döden deraf blef en följd. Abbé Provost fick
ett aproplektiskt anfall under en promenad i
Chantilly-skogen; vedhuggare funno följande
morgonen hans kropp, som tycktes vara död
och lemnades till stadens läkare, hvilken
började obducera fyndet, då han till sin stora
förfäran fann liket lefvande. Provost dog i
följd af misshandlingen. Bättre lycka hade
den för död ansedda men med lifsfrukt
välsignade fru, på hvilken Ph. Pen af rent
vetenskapligt intresse började utföra det s. k.
kejsarsnittet: hon vaknade till lifvet och blef
jemte sitt barn räddad af operatören, som med
stor försigtighet gått till sitt verk.
Mångfaldiga berättelser finnas om
skendöda, som blifvit lefvande begrafna eller som
genom någon tillfällighet räddats från samma
förfärliga öde. Israel Färling dog den 2
Februari 1666 på Nibble gård i Tillberga socken
i Vestmanland, men ansågs hafva aflidit redan
den 17 Oktober 1664, ehuru begrafningen
lyckligtvis kom att blifva fördröjd i ungefär sex
veckors tid. »Liket», som under denna tid
stått i ett kallt rum, intogs derefter i varmt
rum för att svepas, och en gosse, som inkom
i rummet, fann gubben der sittande i sin kista
och beteende sig, som om han vaknat i sin
säng. Gossen underrättade honom då, att han
varit död, och den besynnerliga händelsen
gjorde mannen underlig till humöret för hela
hans återstående lifstid.
Mindre sällsamma än de företeelser af
skendöd eller dödlik letargi, som i det
föregående behandlats, äro måhända iakttagelserna
rörande lifvets skenbara bestånd efter det
blodomloppet upphört. Hjertklappning är
efter den vanliga meningen ett osvikligt tecken
till lif. Men en stor mängd erfarenheter,
hemtade från både djur och menniskor, hafva
visat, att hjertat stundom ovanligt länge
fortfar att klappa, änskönt döden otvifvelaktigt
inträdt. Man har sett månget hjerta klappa
ännu sedan detsamma utskurits ur ett lefvande
djurs bröst. Professor Henle såg hjertat hos
en halshuggen mördare ännu 15 minuter eftej
döden röra sig med 60—70 sammandragninga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
