Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dem från hvarandra. Han egnade hela sin
tid åt matlagningsexperiment, och så snart
hans snille uppfunnit en ny rätt eller en ny
sås, inbjöd han alla de yppersta finfrossarne
i granskapet till sammanträde vid hans bord,
der uppfinningen högtidligen afprofvades och
granskades med samma skarpsinne, som om
det varit fråga om bedömandet af en stor
vetenskapsmans senaste forskningsrön. Bland
dem, hvilkas omdöme han var mest angelägen
att rådfråga, voro hertig De Lesdignières och
grefve D’Olonne. Dä den vigtiga dagen för
någon sådan repas d’érudition var inne,
uppsteg han alltid klockan fyra på morgonen för
att instruera sina kockar, och ehuru han
eljest var en helt godmodig man, blef han
ursinnigt rasande, om öfverköksmästaren eller
någpn af dennes medhjelpare befans försumlig
eller ouppmärksam. Halsjern och
öronstymp-ning voro då bland de mildaste bestraffningar,
med hvilka han hotade. Han ansåg sina
anrättningars smak och finhet så ömtåliga, att
de måste taga obotlig skada, om den yta,
livarpå kärlen hvilade, icke låg matematiskt
horizontal. Han höll före, att champignoner
smakade bäst, sedan de blifvit söndertrampade
under en mulåsnas fot, samt påstod sig
tydligt hunna urskilja den smak de erhållit
genom den söndertrampniugen.
En märkvärdig älskare af bordets nöjen
var John Hay, earlen af Carlisle, som lefde
under Jakob 1rs tid, och då kallades »den
skotske Heliogabalus». Det sades om hans
gästabud att de, genom att hålla ministrar
och sändebud i godt humör, för den europeiska
fredens bibehållande uträttade vida mera än
alla den tidens diplomater tillsammanlagda.
En af hans samtida säger, att han vann sin
konungs ynnest och vänskap genom en för
konungen tillredd »ytterst ovanlig och kostbar
fest», hvilken äfven omtalas af andra
historie-skrifvare. Den afundsjuka motvilja, med
hvilken den engelska adeln länge betraktade den
skotska, blef verksamt mildrad och undertryckt
genom inflytandet af de fester, som af earlen
enkom tillstäldes för att låta dem pläga
umgänge med hvarandra. Konung Jakob
ut-nämde festmakaren först till lord och
der-efter till kammarherre samt skaffade honom
derjemte en rik maka i lord Dennys enda
dotter och arfvinge. Han blef sedan efter
hvartannat riddare af strumpebandsorden,
baron, viscount Doncaster och earl af Carlisle.
Hans andra gemål var earlens af
Nortliumber-land dotter. Med hvarje nytt tillflöde af
rikedom och värdighet ökades hans stora festers
prakt och dyrbarhet. Osborne, hans samtida,
talar om små tårtor bakade bland annat, af
»ambra, perlmagistral och mysk», af hvilka
tårtor hvar och en kostade den då för tiden
ofantliga summan af tio pund. När denne
epikureiske earl var ute på resor, förde han
med sig en hel armé af kockar och sände på
förhand kurirer för att ställa i ordning för
deras räkning, förvandlande hvarje värdshus
vid landsvägen till en helgedom för den
dyrbaraste och mest utsökta kosthållning.
Cla-rendon skref om honom, »att lian säkerligen
var en af dem, hvilkas personer voro de mest
påkostade i den tid, hvari han lefde, och att
han slösade mer kostnader på öfverdåd i
kläder och föda än någon annan». Under
tre-tiotvå år, eller från 1604 till 1636, tycktes
hans lif endast vara en o af bruten fest; och
när festen slutade, dog han lugn och belåten
såsom det höfves en man, hvilken fullgjort
en god lifsgerning.
Den beundransvärde Crichton af köket,
som slutligen blef baron Rothscliilds kökschef,
var en ättling af den ryktbare franske kock,
som under påfven Leo X odödliggjordes
genom en soupe maigre. Denna fástlagsoppa
förvärfvade honom binamnet Jean de Carême
(eller Johan af Fastlagen), hvilket ättlingen
sedermera lemnade i arf åt den icke mindre
underbara sås, som ännu bär namnet. Hans
rykte spriddes hastigt och Europas alla
monarker täflade ifrigt om lyckan att tillförsäkra
sig den skicklige mannens tjenster. En af de
högst bjudande var czaren af Ryssland, men
Carême föredrog att regera öfver engelske
regenten Georg IY:s kastruller. Den store
mannen trifdes dock icke länge i Carlton House,
der i hans tycke hushållet var allt för
ovärdigt hans stora och solida begåfning. Han
trädde derföre i tjenst hos baron Rothschild,
och erhöll en aflöning, som vida öfversteg hvad
Englands fattige regent kunnat betala honom.
Det uppgifves att ofantliga penningsummor
bjödos för hans omstufvade pastejer, sedan de
lemnat regentens bord. En samtida författare
skrifver om en af hans middagsmåltider: med
tillgång på vida mindre snille, än som slösats
på tillredningen af denna måltid, hafva många
skalder skrifvit episka poem, och om
lagerkransar utdelades lika väl till kockar som till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
