Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vanliga menniskor, vara underkastade
tyngdkraftens verkningar. De lösa i sjelfva verket
ett mekaniskt problem, som i sig innebär hela
lindansningens teori. En eqvilibrist är på sin
lina i s. k. labil jemnvigt, d. v. s. hans
tyngdpunkt, som befinner sig i ungefärlig jemnhöjd
med maggropen, sträfvar att draga ned honom
i hvarje läge, då densamma icke står lodrätt
öfver fotternas stödpunkt på linan. Hvarje
lutning åt ena eller andra sidan vållar
kraftsplittring sålunda, att tyngden, som alltid
verkar rätt nedåt, sönderdelas i två delkrafter,
bildande tillsammans en rät vinkel, hvars spets
utgöres af kroppens tyngdpunkt. Den ena
delkraften följer kroppens längdrigtning,
hvar-emot den andra sträfvar att stjelpa kroppen
kring stödpunkten och är så mycket större,
ju mera lutad kroppen blifvit. Lindansarens
konst består derföre i att aldrig låta denna
stjelpkraft få öfverhanden öfver det medel han
har att tillgå för hennes bekämpande, och
hvil-ket medel vanligtvis består i trögheten (vis
inertice), i det akrobaten genom armrörelser
eller medelst en balanserstång söker bibehålla
jemnvigten.
Balanserstången verkar säkrare i samma
mån som den är längre och tyngre och i samma
mån som tyngden koncentrerats i närheten af
dess båda ändar. De eqvilibrister, som
balansera med sina armar, måste derföre alltid
genom större steg och ökad hastighet
motverka olägenheten af balansmedlets minskade
tyngd.
Åtskilliga akrobater betjena sig äfven af
luftens motstånd såsom balanshjelp, i det de
svänga fanor, som de hålla i händerna.
Kinesiska och japanska jonglörer begagna för
samma ändamål stora solfjädrar, hvilka på
samma gång utgöra en lämplig förevändning
för deras graciösa steg och rörelser.
Japa-nesiska lindansare hafva dock alltid tillika
mycket rörliga stortår, hvarmed de kunna
fast-hålla sig såsom med klor, när de gå på
mycket sluttande linor.
Stingande djur.
"VTaturen lemnar sällan om ens någonsin sina
-t’ varelser fullkomligt värnlösa. Åtskilliga
af naturforskningens intressantaste upptäckter
under senaste tiden gå just ut på att visa,
att sådana djur, som eljest skulle blifva ett lätt
byte för fienden, mycket ofta skyddas genom
den likhet de erhålla med andra, väl
försvarade former eller medelst det villande sätt,
hvarpå de härma sin omgifning. Så är t. ex.
en flundra på öfversidan färgad så snarlik den
sandbotten, på hvilken hon brukar hvila, att
hon svårligen genom någon efterspaning kan
upptäckas, förrän hon sjelf börjar röra på sig.
Bekant är också att rapphöns och moripor
med sin spräckliga fjäderskrud härma den mark,
der de uppehålla sig, och gamla jägare för-’
säkra, att morkullorna ofta endast kunna
upptäckas på sina blixtrande ögon, emedan de
för öfrigt helt och hållet förblandas med
om-gifningen.
På sådant sätt skyddar alltså modren
naturen mången gång sina små älskade barn.
Men den antydda härmningen är på långt när
icke det enda verksamma skyddsvärnet inom
djurverlden. Tvärtom, förteckningen på
värnen växer betydligt i längd, när vi skaffa oss
vidsträcktare utsigt öfver djurlifvets områden.
Animala rustningar möta nästan utan all ända
våra blickar, då vi, vägledda af zoologen, göra
stora promenaden genom naturens djurgård.
Både försvars- och anfallsvapen äro mycket
vanliga hjelpmedel i kampen för tillvaron på
alla lifvets trappsteg, från de lägsta till de
högsta, och de högst utvecklade djurformerna
äro icke alltid de bäst rustade. Det är för
öfrigt anmärkningsvärdt, att djurvapnen alltid
äro så af passade att de på känbaraste sått
drabba de enskilda organismer, med hvilka
deras innehafvare naturligen komma i
beröring, och detta förhållande mellan anfallsmedel
och anfallets föremål utgör icke ett af de minst
intressanta dragen i vårt betraktelseämne.
De bästa exemplen på angreppsmedel hos
lägre djurformer träffa vi hos maneter,
ak-tinier, polyper och i allmänhet hos de
strål-djur, som kallas kavitetsdjur eller
coelente-rater. Kroppen hos dylika djur är ofta
rikligt försedd med mikroskopiskt små, på ytan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
