Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
går igenom kroppen för att komma ut på en
af dess motsatta ytor, »absorberas» som man
säger, men detta betyder icke annat, än att
det förvandlas till molekylärrörelser, som
föranleda temperaturstegring eller volymvidgning
hos kroppen. En elektrisk ström kan
frambringa rörelse hos en magnetisk maskin eller
värme och ljus i en metalltråd eller kemisk
verksamhet i flytande vätskor. Och så vidare.
Alla de förändringar och företeelser, som
tilldraga sig omkring oss i naturen, bero endast
på omflyttningar af krafter från en form till
en annan. Vårt eget fysiska lif är ett
exempel på samma slags kraftförvandlingar. Både
djurkroppar och menniskokroppar äro verkliga
maskiner, och de födoämnen, som solvärmet
tillverkat hos växterna, förvandlas sedan
genom det animala lifsarbetet ånyo till värme
och till muskelrörelser och till
hje.rnverksamhet.
Det är icke möjligt att förstå dessa
förhållanden på annat sätt än genom antagandet
att krafterna äro lägre och högre
utvecklingsformer af någon allmän mystisk • grundkraft
eller ursprunglig arbetsförmåga. Vi kunna
enligt det antagandet ordna de olika krafterna
i en följd från det högsta till det lägsta, och
komma då sist till värmet, hvarefter blott
återstår tyngdkraften, hvars sammanhang med
de öfriga kraftformerna är högst svårt att
bestämma. Kropparnes olika värmetillstånd,
hvilka antagligen bero på de hastigheter,
hvarmed molekylerna svänga, tyckas utgöra
underlaget eller grundvilkoret för de rörelser, som
ej utmynna i tyngdkraften, och om alla
molekyler rörde sig med samma fart, d. v. s. om
allt i naturen vore lika varmt eller lika kallt,
lika ljumt eller lika svalt, skulle ingenting
kunna uträttas här i verlden. Och det
förhåller sig så, att vid hvarje kraftförvandling
eller arbetsyttring någon kraftdel alltid
förnedras eller förspilles genom att återgå till
sitt skenbara ursprung, det allmänna
värmetillståndet, eller åtminstone förfalla till någon
lägre kraftform än den, som för tillfället
arbetar. Förlusten af dessa för det mekaniska
arbetet alltid i någon mån värdefulla kraft
delar kan aldrig ersättas.
Hvad vi lära af vår erfarenhet om
krafterna är således det, att ehuru det totala
kraftbeloppet i naturen väl alltid förblifver
detsamma, de högre kraftformerna dock
småningom arbeta ned sig till rörelse, som jemnt
fördelar sig bland materiens minsta smådelar.
Hvarje kraftform kan i regeln förvandlas till
en högre, men i den högre formen erhålla vi
aldrig tillbaka samma belopp af fri och nyttig
kraft, som fans för handen i lägre form. Den
enda följden häraf tyckes då blifva, att all
kraftförvandling till sist måste upphöra. Allt
är förgängligt. Planeterna afkylas under
tidernas lopp och vår jorddrabant, månen, har
redan blifvit en frusen och död verld. Våra
egna lefvande kroppar äro från födelsens
präglade med dödens märke och skola en gång
upplösas till molekyler af annat slag.
Men här stå vi inför en annan nödvändig
slutsats från samma sakförhållanden. Liksom
all rörelse måste upphöra, så måste den också
en gång hafva börjat. Med rent fysiska
krafter och fysisk materia kan verlden icke hafva
varit i rörelse i evig tid, ty ett sådant urverk
skulle för evig tid sedan hafvä stannat.
Tingens närvarande ordning kan icke hafva i
oändliga tider utvecklat sig genom de i vår
tid verkande naturkrafternas arbete, utan
måste hafva haft en bestämd början, ett
begynnelsetillstånd, som frambragts af andra än de
nu synligt verkande naturlagarne. Längre än
till denna visshet kan den fysiska vetenskapen
för närvarande icke komma.
Hvad som nu sagts om materien och
krafterna vidrör naturligtvis icke annat än
verklighetens utsidor, de för oss synliga fenomenen.
Men den menskliga klokskapen är förveten
nog att vilja blottställa verldsbyggnadens
innersta grundvalar, så vida sådant läte sig
göra. Här framställer sig då ånyo frågan:
hvad äro krafterna och materien ? Den, som
söker efter ett svar härpå, skall snart finna
att, likasom filosofernas rationela tankeverk
röra sig i ständigt lika ofruktbara kretsgångar
kring det absoluta, så stranda äfven de på
sinlig erfarenhet stödda slutledningarne rörande
tingens grund lika oupphörligt mot nya
motsägelser.
Kemisternas erfarenheter om atomerna
fordra ovilkorligt, att de skola vara absolut hårda
eller oelastiska, ty begreppet elasticitet
innebär förändring i läget äf delar, och dessa
delar skulle för en kemist vara detsamma som
än smärre atomer. Men den gällande fysiska
uppfattningen af gasernas molekylära tillstånd
förutsätter lika nödvändigt en fullkomlig
elasticitet hos atomerna. Hufvudsakligen för att
förlika dessa motsägelser uppstäldes för ato-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
