Note: Contributor Fredrik Böök died in 1961, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
takrännor, att beskåda kvinnovärlden på de flata taken och
att fly snabbt från tak till tak under skydd av den
mörka, varma natten. Vidare stod han på förtrolig fot
med många heliga män, askbeströdda fakirer vid sina
tegelaltaren under träden vid floden, och städse var
han redo att hälsa dem, då de återvände från sina
tiggarfärder, och att äta ur samma fat som de, när ingen
fanns i närheten. Kvinnan, som hade tillsyn över
honom, höll strängt på att han skulle bära europeiska
kläder — byxor, skjorta och en illa medfaren hatt —
men Kim fann det bekvämare att kläda sig i en
hinduisk eller muhammedansk dräkt, då han utförde vissa
uppdrag. En av de unga sprättarne — han som fanns
liggande död på bottnen av en brunn samma kväll som
jordbävningen ägde rum — hade en gång skänkt
honom en fullständig hinduisk dräkt, en sådan som bäres
av gatpojkar av låg kast, och Kim gömde denna
omsorgsfullt bakom en brädstapel i Nila Rams brädgård,
där det doftande cedertimret ligger i förvar, sedan det
drivit nedför Raveefloden. När Kim hade någon affär
eller något nöje i kikaren, brukade han alltid använda
sin tillhörighet och återvände då vanligen framemot
morgonen till sitt så kallade hem, alldeles utmattad av
att ha gått och hurrat efter ett bröllopståg eller tjutit
vid en hinduisk festlighet. Ibland fanns det mat i huset,
men oftast fanns det ingen, och då gick Kim ut igen
för att få sig litet mat hos sina infödda vänner.
Under det han nu satt där och sparkade med hälarna
mot Zam-Zammah, avbröt han ofta sin lek med Chota
Lal och Abdullah, sockerbagarens son, för att rikta en
och annan speglosa till den infödde poliskonstapeln,
som stod och höll vakt över de långa raderna av skor
utanför museiporten. Den reslige pendjaben grinade
välvilligt; han kände Kim sedan gammalt. Så gjorde
även vattendragaren, som hällde vatten över gatan ur
sin getskinnssäck. Och så gjorde också muséets
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
