Note: Contributor Fredrik Böök died in 1961, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Gud vet, men min far har sagt så. Jag hörde dig
i Undrens hus tala om alla de nya, underbara ställena
i bergen, och jag tänkte, att när den, som är så
gammal och så — så van att tala sanning som du kan ge
dig ut i världen för en så obetydlig sak som en flod,
så borde även jag ge mig ut på resor. Om det är vårt
öde att finna det vi söka, så skola vi finna det — du
din flod och jag min tjur och de starka pelarna och
åtskilliga andra saker, som jag har glömt.»
»Det är inga pelare, utan ett Hjul, från vilket jag
vill frigöra mig», sade laman.
»Det kommer på ett ut. Kanske de skola göra mig
till kung», sade Kim, som tycktes beredd på vad som
helst.
»Jag skall under vägen lära dig och andra att
eftersträva högre mål», svarade laman med ett allvarligt
uttryck. »Låtom oss fortsätta till Benares.»
»Inte i natt. Tjuvar ströva omkring. Låt oss
avvakta morgondagen.»
»Men här finns ju ingenstans, där man kan sova.»
Den gamle mannen var van vid ordningen i sitt kloster,
och oaktat han sov på golvet, såsom Regeln föreskrev,
ville han dock ha tak över huvudet.
»Vi kunna få ett gott härbärge i Kasimirseraien»,
sade Kim, skrattande åt lamans rådvillighet. »Jag har
en god vän där. Följ med mig.»
De heta, folkuppfyllda basarerna strålade av ljus,
då de båda vandrarne banade sig väg genom trängseln
av alla raser i Övre Indien, och laman gick som i en
dröm. Det var hans första erfarenhet av en stor
fabriksstad, och den fullproppade spårvagnen med dess
ständigt gnisslande bromsar förskräckte honom. Halvt
knuffad, halvt släpad genom folkmassan stod han
slutligen utanför den höga porten till den mitt för
järnvägsstationen belägna Kasimirseraien, den väldiga
öppna platsen, som omgavs av välvda pelargångar, varest
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
