Note: Contributor Fredrik Böök died in 1961, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
har så befallt, och pengarna användas till att förbättra
vägarna och plantera trän.»
»Och till att göda poliskonstaplar», invände Kim, i
det han förpassade sig utom räckhåll. »Tänk dig litet
för, du man med huvud av lera. Tror du kanske, att vi
komma från närmaste damm, såsom din svärfar,
grodan? Har du någonsin hört din broders namn?»
»Vem var då han? Låt pojken vara i fred», ropade
en äldre konstapel, helt road, i det han trädde ut på
polisstationens veranda och slog sig ned för att röka
en pipa.
»Han tog en etikett från en sodavattensflaska och
klistrade upp den på en bro, och sedan upptog han
under en månads tid skatt av alla förbipasserande,
under förevändning att det skedde på regeringens
befallning. Men sen kom en engelsman och slog sönder hans
huvud. Jo, jo men, broder, jag är en stadskråka och
inte någon landskråka såsom du trodde.»
Poliskonstapeln drog sig stukad tillbaka, och Kim
överhopade honom med vackra tillmälen, så länge han
var inom hörhåll.
»Har det väl någonsin funnits en sådan lärjunge
som jag?» sade Kim i skämtsam ton till laman. »Du
skulle inte hunnit tio mil från Lahor, förrän du varit
plundrad inpå bara kroppen, om jag icke tagit vara
på dig.»
»Jag undrar ibland i mitt stilla sinne, om du är en
ande eller en elak satunge», sade laman med ett svagt
leende.
»Jag är din chela», sade Kim, i det han rättade sina
steg efter lamans och föll in i denna obeskrivliga gång,
som överallt på jorden kännetecknar den långväga
vandraren.
»Ja, låt oss nu gå», mumlade laman, och så
vandrade de mil efter mil under en tystnad, som då och då
avbröts av bönkulornas entoniga rassel. Laman var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
