Note: Contributor Fredrik Böök died in 1961, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Titta, titta!» viskade laman. »Där kommer en präst.»
Det var Bennett, regementets protestantiske pastor,
som nu kom linkande i sin dammiga, svarta dräkt. En
av pastorns får hade uttalat något tvivel om dennes
uthållighet, och för att komma hans ord på skam hade
Bennett hela dagen marscherat bredvid soldaterna. Den
svarta dräkten, guldkorset, som hängde vid hans
klockkedja, hans skägglösa ansikte och den mjuka, svarta
filthatten skulle var som helst i hela Indien ha
stämplat honom såsom en helig man. Han sjönk nu ned på
en fällstol bredvid ingången till mässtältet och drog av
sig sina stövlar. Några officerare samlade sig omkring
honom och skrattade och skämtade över hans bedrift.
»De vita männens tal saknar alldeles värdighet»,
sade laman, som endast dömde av tonfallen. »Men jag
har studerat prästens ansikte, och jag tror, att han är
en lärd man. Är det troligt, att han kan förstå vårt
språk? Jag skulle vilja tala med honom om min Flod.»
»Tala aldrig till en vit man, innan han fått äta sig
mätt», sade Kim, citerande ett välkänt ordspråk. »De
skola äta nu — och jag tror inte det tjänar mycket till
att tigga av dem. Låt oss återvända till raststället. Då
vi ätit, skola vi gå tillbaka hit. Det var visserligen en
röd Tjur — min Tjur.»
Då den gamla damens tjänare satte fram maten åt
dem, voro de båda synbarligen mycket förströdda, och
därför lät man dem vara i fred, ty det medför ingen
lycka att förarga en gäst.
»Nu är det tid på att vi återvända till den där
lunden», sade Kim, i det han petade sina tänder, »men du,
o Helige, måste stanna ett stycke från lägret, ty dina
fötter äro tyngre än mina, och jag vill gärna veta
något mera om den röda Tjuren.»
»Men huru kan du förstå vad de tala? Gå långsamt!
Vägen är så mörk», sade laman oroligt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
