Note: Contributor Fredrik Böök died in 1961, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
är en god människa. Han säger, att den andre mannen
är en narr. Och nu går han sin väg.»
Laman reste sig plötsligt. »Jag följer Vägen»,
ropade han och var försvunnen.
»Han kommer att råka mitt i gapet på
skiltvakterna», utbrast fader Viktor, i det han sprang upp,
»men jag kan ju inte lämna pojken.» Kim gjorde
en hastig rörelse liksom för att följa efter laman, men
hejdade sig. Utifrån hördes icke det minsta buller.
Laman hade försvunnit som en skugga.
Kim slog sig lugnt ned på pastorns brits. Laman
hade åtminstone lovat, att han skulle stanna kvar hos
kvinnan från Kulu, och allt det övriga var av föga
betydelse. Det roade honom, att de båda prästerna
synbarligen voro så ivriga och upprörda. De talade
länge i viskande ton med varandra, och fader Viktor
utvecklade tydligen en åsikt, som Bennett upptog med
ett visst misstroende. Allt detta var ju mycket nytt och
fängslande, men Kim började känna sig sömnig. De
kallade flera herrar till sig i tältet, och en av dem var
sannolikt översten — såsom hans far hade förutspått
— och de överhopade honom med en massa frågor,
huvudsakligast om kvinnan, som haft hand om honom,
och Kim besvarade dem alla sanningsenligt. De tycktes
icke anse, att kvinnan var någon passande vårdare.
När allt kom omkring var detta ju blott ett nytt
experiment. Förr eller senare kunde han, om han så
önskade, försvinna i det stora gråa, formlösa Indien,
utom räckhåll för präster och överstar. Men under
tiden skulle han göra sitt bästa att imponera på
sahiberna. Han var ju också en vit man.
Efter mycket resonerande, som han icke kunde
förstå, överlämnades han åt en sergeant, vilken fick
stränga order att icke låta honom undkomma.
Regementet skulle fortsätta marschen till Ambala, och
därifrån skulle Kim, delvis på frimurarelogens bekostnad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
