Note: Contributor Fredrik Böök died in 1961, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
min käre Kim? Jag vet inte, var Mahbub håller hus,
och om han kommer hit före daggryningen, så skjuta
de honom. Det skulle just inte vara någon fördel för
dig, Kim. Och det här är inte en sak, som lämpar sig
att anförtro åt polisen. Det skulle inte vara
fördelaktigt för Mahbub, och» — här höll han på att skratta
högt — »jag kan inte erinra mig något av det jag lärt
i skolan, som skulle kunna hjälpa mig nu. Allah! Här
är Kim, och där äro de. Kim måste således först
vakna och smyga sig bort, utan att de misstänka något.
En elak dröm väcker en människa, och sålunda —»
Han kastade av sig filten och reste sig plötsligt med
detta dova, meningslösa tjut, som österlänningen
brukar utstöta, då han väcks av maran.
»Urr-urr-urr! Ya-la-la-la-! Narain! Churel!
Churel!»
Churel är den kvinnas ande, som dör i barnsäng,
och denna ande anses vara alldeles särskilt
olycksbringande. Hon hemsöker ensliga vägar, hennes fötter äro
vridna bakåt, och hon leder människorna till
fördärvet.
Allt högre steg Kims klagande tjut, tills han
slutligen sprang upp och raglade sömndrucken bort, följd
av lägrets förbannelser. Ungefär tjugo alnar längre
uppåt järnvägslinjen lade han sig ned igen och lät sig
angeläget vara att spejarne skulle höra, huru han
klagade och suckade, då han åter lade sig till vila. Efter
några minuters förlopp rullade han sig sakta åt
vägen och försvann i det täta mörkret.
Han sprang fort, tills han kom till ett överbyggt
dike; här hoppade han ned och gömde sig, så att hans
ansikte kom i nivå med broläggningen. Härifrån
kunde han, själv osedd, observera alla kommande och
gående.
Ett par vagnar passerade förbi honom på väg till
förstäderna, en hostande poliskonstapel och en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
