Note: Contributor Fredrik Böök died in 1961, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3°°
Rudyard, Kipling
massan, ty åsynen av den infödda polisen är i folkets
ögon förbunden med utpressning och skatteindrivning.
»Nu är svårigheten den, huru man skall kunna
skicka ett telegram till den stad, varest jag gömde det
viktiga brevet. Jag kan inte begiva mig till
telegrafstationen i denna förklädnad.»
»Är det inte tillräckligt, att jag räddat ditt liv?»
»Inte om mitt arbete lämnas oavslutat. Har aldrig
Pärlornas läkare sagt dig detta? Här kommer en annan
sahib. Ah!»
Det var en reslig, gulblek polisintendent — med
hjälm och sporrar och allt — som höll sig mycket rak
i ryggen och snodde sina mörka mustascher.
»Vilka narrar äro inte dessa sahiber vid polisen!»
sade Kim med övertygelse.
E. 23 blickade upp under sina tunga ögonlock. »Det
var klokt sagt», mumlade han med helt förändrad röst.
»Nu går jag och dricker vatten. Vakta min plats.»
Han rusade ut ur kupén rakt i armarna på
engelsmannen och fick en skur av ovett på dålig urdu.
»Tum mut? Är du drucken? Det är inte värt att du
rusar åstad, som om hela Delhi station tillhörde dig,
min vän.»
Utan att en muskel förändrades i hans ansikte
svarade E. 23 med en ström av de värsta okvädinsord,
som naturligtvis uppväckte Kims livligaste förtjusning.
De påminde honom om trumslagarpojkarne och
barack-soparne i Ambala under den förfärliga tiden, då han
först kom i skola.
»Min dåraktige vän», sade engelsmannen med
släpig röst. »Nickle-jao! Återvänd till din vagn.»
Den gula Saddhun drog sig vördnadsfullt tillbaka
steg för steg och kiev tillbaka in i vagnen, varvid han
med sänkt röst förbannade distriktpolisen ända in i den
avlägsnaste framtiden vid — här höll Kim på att ropa
högt av förvåning — vid Drottningens sten, vid skrif-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
