Note: Contributor Fredrik Böök died in 1961, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kim
287
»Jag har fått mitt svar. Är det tillatet att framställa
en fråga?»
Laman böjde sitt vördnadsbjudande huvud.
»Som du vet har jag under tre år ätit ditt bröd. O,
Helige, varifrån kom–»
»Det finns mycket av det, som människor kalla
rikedomar, i Bhotiyal», svarade laman lugnt. »I mitt eget
hem åtnjuter jag den illusion, som kallas anseende.
Jag begär vad jag behöver. Jag fordrar ingen
räkenskap. Det är klostrets sak. Ack, när jag tänker på de
höga, svarta bänkarna i klostret och på alla noviserna!»
Och nu berättade han om de vidlyftiga och
praktfulla ceremonierna i kyrkorna bland bergen, om
processioner och djävulsdanser, om munkars och nunnors
förvandling till svin, om heliga städer, som ligga
femton tusen fot uppe i luften, om intriger mellan de olika
klostren, om röster i bergen och om den hemlighetsfulla
hägringen, som lyser på snön. Han talade också 0111
Lhassa och om Dalai laman, som han sett och tillbett.
Var och en av de långa, härliga dagarna tornade
upp sig som en mur bakom Kim, en mur, som skilde
honom från hans ras och hans modersmål. Han
började åter omärkligt övergå till att drömma och tänka
på folkspråket, och mekaniskt iakttog han vid måltider
och dylikt samma ceremonier som laman. Den gamle
mannens tankar dvaldes allt oftare vid hans kloster,
under det hans ögon vändes mot den eviga snön på
bergen. Han oroade sig icke längre för sin Flod.
Ibland hände det visserligen, att han kunde stirra
tankfullt och länge på en tuva eller en remna i marken,
liksom väntade han, att jorden skulle öppna sig och
låta sin välsignelse framvälla. Men i övrigt gladdes
han åt att få inandas deri svala luften, som kommer
från norr. Detta var icke Ceylon, ej heller Buddh Gaya
eller Bombay eller några gräsbevuxna ruiner, som han
tycktes ha träffat på för ett par år sedan. Han berät-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
