Note: Contributor Fredrik Böök died in 1961, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjortonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kim
32 7
livet och åt att ännu en gång känna mig stark. Jag
längtade att få bestiga branta höjder. Jag uppsökte
dem och mätte min kroppsstyrka, som är av ondo, med
de höga bergen. Och jag gjorde narr av dig, då du
blev andfådd; jag skämtade över dig, då du icke ville
trotsa snön i bergspassen.»
»Men vad ont gjorde väl det? Jag var rädd. Det
var ju alldeles rättvist. Jag är ingen bergsbo, och jag
älskar dig för din nya styrka.»
»Mer än en gång kan jag minnas» — här lutade
laman helt sorgsen kinden mot sin hand — »att jag
fikade efter beröm från dig eller hakim blott och bart
för mina bens styrka. Sålunda följde ont på ont tills
måttet var rågat. Rättvist är Hjulet. Under tre års tid
har hela Indien hedrat mig. Från Vishetens källa i
Undrens hus ända till» — här smålog han — »ett litet
barn, som lekte vid den stora kanonen, har världen
jämnat vägen för mig. Och varför?»
»Emedan vi älskade dig. Det är febern efter slaget,
som oroar dig. Jag känner mig själv skral och
uppskakad.»
»Nej! Det var emedan jag vandrade på Vägen,
stämd liksom cymbalen i samklang med Lagen. Men
jag avvek från bestämmelsen, strängarna sprungo
sönder, och straffet följde. Bland mina egna berg, på
själva gränsen till mitt eget land, på själva platsen
för mina onda önskningar kom straffet — här», och
han pekade på sin panna. »Liksom en novis blir slagen,
då han begår något fel vid ceremonierna i templet, så
har jag blivit slagen, jag, som är abbot i Suchzen.
Ingen muntlig bestraffning, märk det, min chela, utan
handgriplig.»
»Men sahiberna kände dig ju inte, o Helige.»
»Då voro vi väl avpassade för varandra.
Okunnigheten och Stridslystnaden mötte Okunnigheten och
Stridslystnaden på vägen, och de födde Vreden. Slaget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
