Note: Contributor Fredrik Böök died in 1961, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femtonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kim
357
senare finna vi honom sittande på en halmbädd och
rökande pipa, under det att en kvinna med turkosprytt
huvudkläde pekar åt sydost över de kala ängsmarkerna.
Det går inte så fort att färdas med en bår, säger hon,
men hans fåglar borde nu ha hunnit ned till slätten.
Den helige mannen ville icke stanna, ehuru Lisbeth
försökte övertala honom. Baban suckar djupt, omgjordar
sina väldiga länder och ger sig åter i väg. Han tycker
icke om att vandra efter skymningens inbrott, men
hans dagsmarscher skulle uppväcka förvåning hos de
människor, som håna hans ras. Vänliga byinvånare,
som erinra sig drogförsäljaren från Dacca sedan hans
första besök, giva honom skydd mot skogens onda
andar. Han drömmer om Bengalens gudar, om
Vetenskapsakademien i England och många andra saker.
Och i gryningen följande dag får man åter se det blå
och vita paraplyet röra sig snabbt framåt.
På gränsen till Doon med slätten utbredd framför
sig som guldskimrande damm står en nött bår, på
vilken vilar en sjuk lama, som söker en Flod för att
vinna hälsa. I byarna har man nästan slagits om äran
att bära båren, ty icke nog med att laman skänkt dem
sin välsignelse, utan hans chela har även betalat dem
för deras besvär — fullt en tredjedel av sahibernas
pris. Tolv mil om dagen hade tillryggalagts med båren
och på vägar, som endast få av sahiberna begagna —
över Nilangpasset i en storm, då yrsnön fyllde varje
veck i lamans draperier, mellan Raiengs mörka toppar,
där de genom dimman hörde de vilda getternas skri,
uppför branta höjder och nedför tvära sluttningar,
genom trånga dalar och över pass. Under
middagstimmarna vilade de i skuggan av någon vänlig ekskog,
men sedan satte de sig åter i rörelse och fortsatte även
vid fackelsken, sedan mörkret fallit på, och även den
modigaste kunde icke låta bli att tänka på andar. Från
by till by vandrade de i den kalla morgongryning, då
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
