Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INLEDNING.
Pen svenska målarkonsten befann sig under 1820- och 1830-talen i ett kritiskt skede.
Nyklassicismen med sin fordran på en ideal stil, hvars ledstjärna var mera antikens konst än dess
naturstudium, hade afskurit den rent tekniska traditionen från det gustavianska måleriet, hvars lifligt
blomstrande planta, hur drifhusmessig den i det stora hela var och hur teoriernas ogräs sökt snärja
den, dock alltid hade vuxit ur en god och stark jordmån af direkt naturstudium. Nu hade man
nära nog glömt bort själfva konsten att måla för sin sträfvan att ur antikens och den italienska
högrenässansens konst utplocka de ädla och stränga former, hvilka af arkeologer och kritiker ansågos
som konstens kvintessens och därför — så ringa förstod man den konstnärliga fantasien — borde
imiteras och upprepas.
Westin, Konstakademiens direktör och landets mäst anlitade målare, anger officielt tonen för
detta skedes konst. Utan att själf någonsin ha besökt utlandet, målar han sina allegorier och
altar-taflor i en stil, som kallas Correggiosk och Rafaelsk och som till mönster har — gravyrer. Ej
underligt, att färgen bleknar och antager en porslinsartad kyla af en viss konventionell elegans
(Upmark) och att hans konst alltmer stelnar i ett själlöst maner (Looström). Samma omdöme
träffar Westins talrika porträtt. En annan för tiden typisk konstnär var Per Krafft d. y., likaledes
professor vid Konstakademien. Under den gustavianska tiden gjorde han vid ännu ej fyllda 20 år
en glänsande debut med några porträtt präglade af värklig genialitet i uppfattning och kolorit. Men
därefter följde elevskapet hos nyklassicismens ifrige franske banerförare David, om hvilken Boye i
sitt målarlexikon 1833 mera kort än träffande säger, att han återställde den goda smaken i
Frankrike . Sedermera fryser Kraffts konst bort i skulptural köld och hårdhet alltmera ju äldre han blef
och ju mer affärsmannen dödade konstnären i honom.
Carl Johan Fahlcrantz och Johan Gustaf Sandberg — båda professorer vid Akademien
och hvilka, liksom Westin, aldrig besökt utlandet — fullbordade tidens kvartett af mera framstående
svenska målare. Dessa båda konstnärers berömmelse hos samtiden synes en eftervärld rättvisare än
Westins och Kraffts, därför att de hvar på sitt sätt både sammanhänga mera med den gustavianska
tiden och visa hän mot en kommande.
Landskapsmålaren Fahlcrantz kan kallas Elias Martins konstnärlige arftagare. Liksom för
Martin, är det * klassiska* komponerade landskapet i Claude Lorrains stil också för Fahlcrantz ett
älskadt mönster. Men under det att hos Martin sinnet för värkligheten — den honom omgifvande
svenska naturen — tog ut sin rätt företrädesvis i små akvarellerade porträttlandskap, drog Fahlcrantz
den svenska naturen in under sin fantasikonst och öfvergöt sina svenska porträttlandskap med en
afglans af Claudes soldis och skapade sålunda ett slags nationelt-romantiskt landskap som
fortsättning på Elias Martins klassiskt-romantiska fantasilandskap.
Men hos Fahlcrantz tillkommer ett annat element, som är af betydelse, emedan det visar
framåt mot den följande tiden: inflytandet från de gamle holländarne. I sin egen vackra
tafvel-samling af gamla mästare (hvaraf en del såldes å auktion hos Bukowski 1896) ägde Fahlcrantz vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
