Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sidan af åtskilliga klassiska landskap äfven flera nederländska, såsom af Everdingen, van Goijen m. fl.
K. Museum ägde ju också många gamla nederländare, och att dessas inflytande icke gått alldeles
spårlöst förbi Fahlcrantz’ egen produktion, ser man t. ex. af hans Landskap med vattenfall och kvarn
(1819) i Everdingens stil eller hans Kalmar slott i månsken (1835), båda i Nationalmuseum.
En starkare nationel riktning än Fahlcrantz och afgjordt modernare uppslag än någon af de
förutnämda konstnärerna representerar Sandberg, den bland professorerna, som enligt Scholanders
vittnesbörd egentligen uppehöll konstakademiens läroverk under »dessa skymningsår». Genom sina
genre- och kostymbilder med motiv ur allmogelifvet (hvilka vid denna tid i synnerhet fortsattes af
finnen R. W. Ekman i talrika dalabilder) binder han traditionen från Flilleström samman med de
svenska Dusseldorfermålarne vid seklets midt. Hans »Valkyrior ridande till striden» tar upp till
målerisk behandling ett ämne ur den nordiska mytologien och inleder därmed den motivkrets, som
Götiska Förbundet så ifrigt förordade och som sedermera fortsättes af Sandbergs lärjunge Blommér
och längre fram af Winge och Malmström.
I sina fresker och historiemålningar söker Sandberg ovigt och tyngd af ett accessoirstudium,
hvars mödosamma omsorgsfullhet tillhör seklet med det starka historiska sinnet, nå fram till en
svensk historisk konst af både monumental och pålitlig karaktär, men detta öfverskrider hans krafter.
Det blir stela kostymtablåer han åstadkommer. Hans porträtt äro däremot förträffliga genom det
samvetsgranna naturstudiet och sanningen och enkelheten i uppfattning, och stundom t. ex. i Geijers
och Tegnérs bilder, äro de äfven friskt och lifligt målade. 1 Sandbergs konst gör sig, för att
begagna Looströms uttryck, en stark dragning till verkligheten alltmera gällande och »ett drag af
ärlighet utmärker densamma. Det är härigenom han tager afstånd från det akademiska
receptmåleriet i nyklassisk stil och betecknar ett närmande till en ny tid.
Denna nya tid var i själfva verket i antågande. Det af kritiker i Winckelmanns och
Ehren-svärds skola på konstlad väg framdrifna intresset för nyklassicismens sterila alster höll sig länge
uppe i tidningsartiklar, men fosforisten Hammarsköld hade redan 1814 i sina föreläsningar öfver de
bildande konsternas historia gifvit den nya tidens lösen i följande kritik af nyklassicismen, en kritik
som värkligen träffar hufvudet på spiken:
»En annan högst skadelig fördom är att söka i det idkeliga predikandet af antikens härmning, såsom det enda och
hufvudsakliga medlet att uppnå det sköna. Ingen kan mera än jag vara öfvertygad om vigten af ett grundeligt studium utaf
den classiska forntidens mästerverk, och jag tror mig, under loppet af mitt författarelif, hafva förklarat mig öfver den puncten.
Men annat är en grundlig kännedom och annat är härmning af dem; och hvartill en sådan, i en tid som ej mera är deras,
slutligen skall föra, det tillstår jag mig ej kunna begripa. Om de Gamle äro det skönas enda källa, hvarifrån hafva då de
Gamle hämtat den? De hade ju inga antiker att efterhärma; ty enligt Gcethes sköna ord:
’Det antika var nytt, då de Gamle lycklige lefde’.
Skulle det då ej vara möjligt, att gå samma väg som de? att i klar idealisk åskådning omfatta sin egen verld och
sin egen tid, och återgifva den i en utbildad konstarts sannaste spegel? — Man har ett gyllene ord efter den store Albrecht
Diirer, hvilket hvarje konstvän noga bör lägga på hjertat: ’Jag vill — sade han, hvarken måla antikiskt eller italiskt, utan
emedan jag målar för Tyskar, vill jag måla tyskt.’ — Och endast derigenom blef han i stånd att lemna mästerverk, som
hela verlden eftersöker; ty hvad skulle förmå utländningen, att värdera ett arbete, som endast ger ett skuggporträtt af hvad
han sjelf mycket sannare äger och sjelf kan frambringa? —
1 teorien var här alltså ett nytt program uttaladt. När det däremot i praktiken gällde att
bedöma ett konstverk, sammanföllo ofta Hammarskölds åsigter på ett förvånande sätt med den
gamla skolans män. Som romantiker hatade han nämligen lika grundligt som nyklassicisterna
rokokons konst och uppställde liksom de i främsta rummet den fordran på konsten, att den skulle ge
en idealbild af naturen; därför kunde han t. ex. mot akademikern Thure Wennberg försvara John
Bredas porträtt af arkiater Schultzenheim, där en 90-årig man såg ut som en 40-åring, ty den yttre
likheten vore något underordnadt i ett porträtt, blott det gåfve en idé om den afbildades personlighet.
För att emellertid de frön till ett nytt lif, som under denna tid lågo och grodde i den svenska
målarkonstens jord, skulle kunna spira upp till kraftigare växt, fordrades det någonting annat än
mer eller mindre sväfvande teorier. Det fordrades, att den nästan totala isoleringen från utlandets
konst, hvilken visat sig så ödesdigert förtorkande, häfdes, det fordrades framför allt, att den slappa
form-manierismen lämnade plats för ett värkligt friskt, intensivt och planmässigt studium af
värk-ligheten.
Det är åt detta håll, som den på 1820- och 1830-talen uppväxande svenska
konstnärsgenerationens utveckling med en viss själfbevarelsens instinkt går. Till utlandets konsthärdar draga de åstad
i massa för att studera i gallerierna, studera lifvet och naturen ikring dem och spänna alla senor
i en värmande täflingskamp med samtidens konstnärer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
