grundens gråa och bruna toner en viss ansats till koloristisk finess. Ämnet tycks hafva varit populärt på den tiden, ty samma motiv, ehuru något olika framstäldt, hade 1822 målats af A. U. Schiitzer-crantz i en pastell, hvilken 1838 i samma teknik kopierades af P. Lindhberg (båda taflorna tillhörde Karl XV:s samling och befinna sig på Ulriksdal). Tämligen säkert har Wickenberg känt till den Schiitzercrantzka framställningen, antingen i original eller i litografi. Den lilla skörd af Wickenbergs ungdomsarbeten jag lyckats göra, är mager, men den erbjuder åtminstone det intresse, att man ur densamma kan ana, att det var som trogen värklighetsafbildare, ej som fantasikonstnär den unge skåningen skulle lyckas vinna framtida lagrar. Klarare låter samma slutsats draga sig ur en öfversigt af Wickenbergs studietid vid konstakademien i Stockholm, dit vi nu följa nittonåringen på hans vedskuta.