Dåvarande magister Lageman var lärare i Malmö apologistskola, vid hvilken Wickenberg var en så flitig lärjunge. En dag, då läraren inträdde i klassen, märkte han, att pojkarne sökte gömma en blyertsritning. Den befans vara utförd af Petter Wickenberg och föreställde en kamrer Kjellberg i Malmö. Unge Petter fick nu tillsägelse att komma hem till magistern i hans bostad, och med fruktan och bäfvan infann sig ynglingen. Lageman tog emellertid helt vänligt emot konstnärsämnet, lyssnade med intresse till hans berättelse om sina första steg på den knaggliga artist-banan samt lofvade att komma och hälsa på honom i hans hem. Där fick den gode magistern se väggarne i pojkens rum täckta med ritningar och oljetaflor, till större delen porträtt af Malmöbor. Den ovanlige lärjungen intresserade honom, sä att han skaffade honom kostdagar i åtskilliga familjer i staden äfvensom porträttbeställningar. Som bevis på sin erkänsla skänkte Wickenberg sin välgörare en tafla föreställande en gråtande kvinna med ett bref i handen- , hvilken konstprodukt numera tycks vara försvunnen, men som måtte ha varit fylld af en stark ungdomlig sentimentalitet, eftersom tårarne voro mycket stora . Bland de Malmöbor, hos hvilka Wickenberg erhöll kostdagar, befann sig äfven landskamrern och kammarrättsrådet Eberhard Quensel. Hos dennes dotter, fru Amalia Bager i Malmö, finnes ett porträtt med 3 barn i halffigur, som Wickenberg målat omkring 1830. Det föreställer den nuvarande ägarinnan vid ungefär 4 års ålder samt hennes båda bröder Johan Ulrik, sedermera filos, doktor och bankdirektör i Malmö, samt Wilhelm, sedermera öfverstelöjtnant, resp. 7 och 5 år gamla. Den lilla flickan i urringad skotsk röd- och grönrutig klädning med smal spetskrage står i midten och håller en drufklase i handen; de båda bröderna, klädda i blått, grått och grönt och med stora spetskragar, stå vända mot hvarandra på ömse sidor om systern, och den äldre af bröderna fingrar pä drufklasens stjälk. Det är en liten nätt barnbild af en vacker symmetrisk anordning och en viss naiv älskvärdhet i uppfattning, och i all sin nybörjarmässiga ovana och sin brokiga färg synes den mig dock tydligt erinra om porträtt af den efter-Davidska riktningen, sådan denna framträder t. ex. hos ham-burgarne Philip Otto Runge och Wilhelm Tischbein') eller i den Eckersbergska skolan. Jämförd med de Lagemanska porträtten, visar denna grupp, att den unge konstnären, hvilken väl hufvudsakligen var autodidakt, på tvä är gjort afsevärda framsteg i sitt studium af värkligheten. Men icke blott pä värklighetens mark sträfvade ynglingasinnet ut, det ville också göra sina färder i fantasiens rymder, och dä gick det, som det plägar när man vill flyga innan vingarna bära, man delar Phaétons öde, störtar pladask till jorden. 1 Nationalmusei förråd finnes en liten tafla, föreställande en turkisk krigare, som på hästryggen bortför en jungfru. Enligt en anteckning af Wickenbergs far pä dukens baksida, förärade konstnären detta arbete 1830 åt ryttmästaren Engman, hvilken, såsom vi redan lärt känna af fadrens ofvan anförda korta berättelse om sin son, gaf denne senare ekonomisk hjälp vid Stockholmsresan 1831. Genom testamente af framlidne öfverstelöjtnanten Engman kom taflan 1881 till museum. Det hela är ett ungdomligt, fantastiskt, mycket svagt arbete. Pä den styfva svarta trähästen, som med knollrig man och rätt utstående svans störtar i väg utför en brant, sitter en turk i röd turban och med små koketta mustascher och pipskägg och håller fast en afsvimmad ungmö i sida hvita kläder, medan han vänder sitt hufvud mot en borg, pä hvars torn synas 3 hvita fåglar, som antagligen skola föreställa svanor men se ut som gäss. En annan oljetafla af lika grön ungdomlighet är Karl XII och hans sekreterare, hvilken äges af herr Gunnar Hagberg i Stockholm. Kungen, klädd i den traditionella drägten, står lugn och pekar på skrifbordets papper, medan skrifvaren förskräckt far upp vid ljudet af en bomb, som kreverar inne i rummet. Figurerna äro här lika styfva och långdragna trädockor, som pä den nyss nämda bilden, men Karl Xll-taflan, som antagligen målats senare och först i Stockholm, har i bak- ') Runge (1777 — 1810), Tischbein (1751 —1829). Jfr barnporträtt af desse konstnärer afbildade i A. Lichtwark: Das Bildniss in Hamburg, 1898, II, sidd. 44 o. 115.