Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dåvarande magister Lageman var lärare i Malmö apologistskola, vid hvilken Wickenberg var
en så flitig lärjunge. En dag, då läraren inträdde i klassen, märkte han, att pojkarne sökte gömma
en blyertsritning. Den befans vara utförd af Petter Wickenberg och föreställde en kamrer Kjellberg
i Malmö. Unge Petter fick nu tillsägelse att komma hem till magistern i hans bostad, och med
fruktan och bäfvan infann sig ynglingen. Lageman tog emellertid helt vänligt emot konstnärsämnet,
lyssnade med intresse till hans berättelse om sina första steg på den knaggliga artist-banan samt
lofvade att komma och hälsa på honom i hans hem. Där fick den gode magistern se väggarne i
pojkens rum täckta med ritningar och oljetaflor, till större delen porträtt af Malmöbor. Den ovanlige
lärjungen intresserade honom, sä att han skaffade honom kostdagar i åtskilliga familjer i staden
äfvensom porträttbeställningar. Som bevis på sin erkänsla skänkte Wickenberg sin välgörare en tafla
föreställande en gråtande kvinna med ett bref i handen- , hvilken konstprodukt numera tycks vara
försvunnen, men som måtte ha varit fylld af en stark ungdomlig sentimentalitet, eftersom tårarne
voro mycket stora .
Bland de Malmöbor, hos hvilka Wickenberg erhöll kostdagar, befann sig äfven landskamrern
och kammarrättsrådet Eberhard Quensel. Hos dennes dotter, fru Amalia Bager i Malmö, finnes ett
porträtt med 3 barn i halffigur, som Wickenberg målat omkring 1830. Det föreställer den
nuvarande ägarinnan vid ungefär 4 års ålder samt hennes båda bröder Johan Ulrik, sedermera filos,
doktor och bankdirektör i Malmö, samt Wilhelm, sedermera öfverstelöjtnant, resp. 7 och 5 år gamla.
Den lilla flickan i urringad skotsk röd- och grönrutig klädning med smal spetskrage står i midten
och håller en drufklase i handen; de båda bröderna, klädda i blått, grått och grönt och med stora
spetskragar, stå vända mot hvarandra på ömse sidor om systern, och den äldre af bröderna fingrar
pä drufklasens stjälk.
Det är en liten nätt barnbild af en vacker symmetrisk anordning och en viss naiv älskvärdhet
i uppfattning, och i all sin nybörjarmässiga ovana och sin brokiga färg synes den mig dock tydligt
erinra om porträtt af den efter-Davidska riktningen, sådan denna framträder t. ex. hos
ham-burgarne Philip Otto Runge och Wilhelm Tischbein’) eller i den Eckersbergska skolan. Jämförd med
de Lagemanska porträtten, visar denna grupp, att den unge konstnären, hvilken väl hufvudsakligen
var autodidakt, på tvä är gjort afsevärda framsteg i sitt studium af värkligheten.
Men icke blott pä värklighetens mark sträfvade ynglingasinnet ut, det ville också göra sina
färder i fantasiens rymder, och dä gick det, som det
plägar när man vill flyga innan vingarna bära, man
delar Phaétons öde, störtar pladask till jorden. 1
Nationalmusei förråd finnes en liten tafla,
föreställande en turkisk krigare, som på hästryggen bortför
en jungfru. Enligt en anteckning af Wickenbergs far
pä dukens baksida, förärade konstnären detta arbete
1830 åt ryttmästaren Engman, hvilken, såsom vi redan
lärt känna af fadrens ofvan anförda korta berättelse
om sin son, gaf denne senare ekonomisk hjälp vid
Stockholmsresan 1831. Genom testamente af
framlidne öfverstelöjtnanten Engman kom taflan 1881 till
museum. Det hela är ett ungdomligt, fantastiskt,
mycket svagt arbete. Pä den styfva svarta trähästen,
som med knollrig man och rätt utstående svans
störtar i väg utför en brant, sitter en turk i röd turban
och med små koketta mustascher och pipskägg och
håller fast en afsvimmad ungmö i sida hvita kläder, medan han vänder sitt hufvud mot en borg, pä
hvars torn synas 3 hvita fåglar, som antagligen skola föreställa svanor men se ut som gäss.
En annan oljetafla af lika grön ungdomlighet är Karl XII och hans sekreterare, hvilken
äges af herr Gunnar Hagberg i Stockholm. Kungen, klädd i den traditionella drägten, står lugn
och pekar på skrifbordets papper, medan skrifvaren förskräckt far upp vid ljudet af en bomb, som
kreverar inne i rummet. Figurerna äro här lika styfva och långdragna trädockor, som pä den nyss
nämda bilden, men Karl Xll-taflan, som antagligen målats senare och först i Stockholm, har i bak-
’) Runge (1777 — 1810), Tischbein (1751 —1829). Jfr barnporträtt af desse konstnärer afbildade i A. Lichtwark: Das
Bildniss in Hamburg, 1898, II, sidd. 44 o. 115.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
