Dalkarlar vid ett lass, är en annan lugn och fridfull bild ur lifvet och naturen af ett slag, som också sedermera stundom öfvades af Wickenberg. Den är ännu, liksom de föregående, ganska spetsigt och forsigtigt målad, men det ligger en viss finess i den dämpade gråaktiga koloriten, och figurerna äro icke illa studerade och insatta i taflan, låt vara att de förefalla något döda. Antagligen var detta den tableau de genre , hvilken 1836 belönades af akademien med ett stipendium af 50 rdr. Från 1836 är också Wickenbergs tafla af en Dalkulla med sitt barn på ryggen, en genre- och kostymbild i Sandbergs stil. Men hur kunde Wickenberg i sin stora fattigdom existera i Stockholm? Det var nog hufvud-sakligen Konstföreningens förtjenst. För att bilda en konstpublik i detta ords egentliga bemärkelse hade föreningen grundats 1832 på initiativ af P. A. Nyström, M. G. Anckarsvärd och Axel Bielke. Utställningar af gammal och ny konst anordnades, och inköp gjordes af konstverk, hvilka sedermera lottades bort bland medlemmarne. Mogna konstnärers alster ville föreningen inköpa endast om öfverskott fanns i kassan. Men af akademieleverna eller af de nyligen från skolan utsluppna målarne köptes alla arbeten, som ej befunnos absolut underhaltiga (Nordensvan). Denna förening blef de fattiga konstnärsämnenas räddning, de sluppo att längre anlita kläd-ståndsfruarna och fingo en om också anspråkslös betalning för sina produkter. Flera af dem ingingo DALKULLA FRÅN MORA. Blyertsteckning till oljemålning 1836. / Nationalmuseum.